Trosa Sommarteater fyller tio år – och låter barndomen dröja kvar på Garvaregården
På Garvaregården har generationer av Trosabor hittat till sagornas värld. I sommar firar Trosa Sommarteater tio år – med Peter Pan, ett minnesmuseum och många års samlade sommarskratt. – Det har blivit som en familjetradition, säger Josephine Betschart.
TEXT & FOTO Sandra Nordin Johansson
Det är något med Garvaregården. De gamla husen, gårdsplanen och vinklarna. Den där känslan av att historien sitter kvar i väggarna men att något nytt ändå kan få hända. Här, på den före detta hantverkargården i Trosa, med anor från 1700-talet, har Trosa Sommarteater vuxit fram. I år firar teatern tio år.
För grundaren Josephine Betschart är jubileet nästan svårt att ta in.
– Alltså tio år. Ja, tänk vad tiden går fort, säger hon.
Det var först när arbetet med årets lilla minnesmuseum började som tiden blev riktigt synlig. När gamla affischer, rekvisita, tidningsurklipp och bilder plockades fram kom också minnena tillbaka.
– Annars tänker man väldigt mycket framåt. Nästa produktion, vad ska vi göra, hur tänker vi? Men när jag började plocka med grejer så blev det så tydligt.
Trosa Sommarteater föddes ur en längtan efter något som Josephine tyckte saknades.
– Jag har alltid tänkt att Trosa skulle ha en sommarteater. Det hade funnits småprojekt, men inget varaktigt. Jag ville att Trosa skulle få mer kultur för barn, säger hon.
Hon och Boby Betschart, som hon driver sommarteatern tillsammans med, hade tidigare jobbat med familjeföreställningar och showskolor. De hade också själva burit med sig minnen av sommarteater och barnföreställningar från uppväxten.
Till slut var det Josephines mamma som gav den sista knuffen.
– Hon sa: ”Nu slutar du vela, nu gör vi det här.” Så vi bestämde allt på en kväll. Vi gjorde hemsida, skickade pressrelease och körde.
Platsen var inte slumpmässigt vald. Josephine hade själv varit på Garvaregården som barn, men upplevde att många Trosabor då inte riktigt hade hittat tillbaka efter år av ombyggnationer.
– Många frågade: ”Men var ligger Garvaregården?” Vi ville på något sätt att Garvaregården skulle blomma upp igen. Och det har den verkligen gjort.
Planen var aldrig att bara göra en enda sommar. Tanken var att bygga något som kunde återkomma, växa och bli en del av orten. Första sommaren blev det till och med två produktioner. Det visade sig snabbt vara mer än vad som var hållbart.
– Det blev för mycket. Nu gör vi en stor familjeföreställning varje sommar, säger Josephine.
Genom åren har publiken fått se bland annat Pippi, Karlsson på taket, Robin Hood, Mästerkatten, Aladdin och Svärdet i stenen. År 2019 skapade Trosa Sommarteater sin första helt egna version av Peter Pan med egenskriven musik. Därför känns det särskilt rätt att återvända till berättelsen under jubileumsåret.
– Det blir inte exakt samma pjäs, för vi skapar ju om och skriver om. Men Peter Pan ligger varmt om hjärtat eftersom det var den första produktionen vi skrev helt själva.
Årets föreställning handlar om Winnie, Wendys dotter, som får följa med Peter Pan till Aldrignågonsinland. Där väntar vilda barn, pirater, Kapten Krok, krokodilen och frågan om man egentligen vill bli stor.
Agnes Lundin spelar Winnie och gör sitt andra år i ensemblen.
– Förra året var en av de roligaste somrarna jag har haft. I år känns det som att jag har erfarenheten och kan fokusera på att ha kul, säger hon.
Att nu få kliva fram i en större roll känns både roligt och utmanande.
– Jag måste spela yngre, men också modig och självständig. Winnie tycker att den här världen är helt fantastisk, och det gäller att verkligen känna det.
En viktig del av Trosa Sommarteater är blandningen av åldrar och erfarenheter. Lokala förmågor står på scen tillsammans med skådespelare som reser in utifrån. Barn, ungdomar och vuxna arbetar sida vid sida. Josephine beskriver det som ett åldersöverskridande sätt att skapa.
– Även unga ska behandlas på samma sätt som vuxna. Alla får jobba hårt, alla får hjälpa till, alla bidrar.
Det handlar inte bara om att stå på scen. Ensemblen hjälper till med kulisser, rekvisita, flyers, undanplockning och allt annat som hör till en sommarteater.
– Många tror nog att familjeföreställningar är lättare att göra än vad de är. Men vi står och målar kulisser, häftar upp affischer, skriver musik, anpassar manus och låtar efter dem som är med.
Just det organiska arbetssättet har blivit ett kännetecken. Om någon visar sig vara en stark sångare så kan det hända att det skrivs en ny låt. Om en ung skådespelare utvecklas kan en större roll växa fram.
– De som jobbar hårt premieras här. Man ser hur någon börjar med en mindre roll och efter några år plötsligt kan bära mycket mer.
Lova Eskolin är ett exempel på hur teatern kan följa en människa genom livet. Hon var tretton år när hennes farmor såg på Facebook att Trosa Sommarteater sökte skådespelare till Pippi 2017.
– Hon skickade det till mig, för jag hade gått lite teaterskola och alltid gillat teater. Jag gick på audition, fick rollen – och sedan blev jag kvar, säger Lova.
I dag är hon 23 år, gör sin sjunde föreställning med Trosa Sommarteater och dessutom är hon regisassistent för årets föreställning.
– Det är lite som att växa upp med det. Det är en stor del av sommaren. Många i min närhet vet att ”i sommar ska Lova repa med teatern”.
Farmor kommer fortfarande och tittar.
– Hon är nog lite nöjd över sig själv, säger Lova och skrattar.
Med åren har hon också börjat bidra allt mer bakom scenen. När det behövdes en ångmaskin till Karlsson på taket byggde hon en hemma i sitt pysselrum. Till Robin Hood ritade hon en karta över Sherwoodskogen. Förra året blev det en karta över djungeln.
– Jag gillar både det digitala och det praktiska skapandet. Jag vill bara ha så mycket av det som möjligt.
Till tioårsjubileet har Trosa Sommarteater gjort något som blir kvar även när applåderna tystnat. I ett litet hus på Garvaregården har de skapat ett minnesmuseum. Där finns affischer från tidigare år, urklipp, rekvisita och små spår av föreställningar som många Trosabor minns. Kungasäckar, böcker, kartor, rekvisita från Karlsson, Pippi, Aladdin och Mästerkatten. Föremål som en gång varit en del av en berättelse och nu får väcka nya.
– Man kan gå dit när Garvaregården är öppen och se vilka föreställningar man själv har sett och vad man kommer ihåg, säger Josephine.
Hon lyfter särskilt fram Irene Englund, som under åren skapat mycket av kostymen och rekvisitan.
– Hon är en klippa för oss.
För Josephine själv finns en särskild glädje i att få visa upp det som annars ofta hamnar i förråd när en produktion är slut.
– Jag jobbar själv på teater, och det roligaste är nästan att få komma ner i kostym- eller rekvisitaförråd och se alla saker. Lite den känslan vill jag att man ska få här.
Att spela familjeteater för en publik i alla åldrar är inte enkelt. Barn, föräldrar, mor- och farföräldrar ska alla hitta något att följa. Josephine tror inte på att spela ”ner” till barnen.
– Man får inte tänka att man spelar för barn som om de har en annan humor än vi. Man måste få med action, musik och färg, men också ta karaktärerna på allvar.
En ettåring kan dras med av rörelse och musik. En femåring ser något annat. En tioåring och en vuxen hittar ytterligare lager.
– Skådespelarna ska inte spela teater, de ska vara i det. Man måste ge sig hän hundra procent. Det får inte bli en yta, det måste komma inifrån.
Garvaregården hjälper till. Den gamla hantverksgården är inte en vanlig scen, men just begränsningarna gör arbetet mer kreativt. Husen måste skyddas och användas varsamt, men trappor, nivåer och fasader skapar också en levande kuliss.
– Många trodde nog att vi skulle spela på den plats som kallas scenen. Men jag såg direkt: där finns en perfekt kuliss, där kan man gå upp och ner för trappor och använda nivåer.
Utomhusteater innebär också väder. Men Trosa Sommarteater har aldrig ställt in en föreställning på grund av regn.
– Sommarteater är sommarteater. Vi spelar oavsett väder. Ibland blir man som vuxen stressad av regnet, men sedan kommer man på: det är ju bara vatten.
Under pandemin blev Trosa Sommarteater en av få aktörer som ändå kunde växla upp när restriktionerna lättade. Eftersom de gör så mycket själva kunde de anpassa sig snabbt. Men de senaste åren har också varit tuffa.
– Det är svårare att driva kultur i dag. Allting har blivit mycket dyrare. Om vi ska överleva gäller det att folk kommer, säger Josephine.
Samtidigt är det just publiken som visar vad de tio åren har betytt. Många har kommit nästan varje sommar. Barn som såg de första föreställningarna som små kommer nu tillbaka med småsyskon eller kusiner. Agnes Lundin har själv suttit i publiken många gånger.
– Jag har kollat nästan varje år så länge jag kan minnas. Min favorit är nog Pippi. Jag tror jag var fyra när jag såg den, men jag minns ändå allt.
Det är precis sådant som gör att Josephine orkar fortsätta, trots stress, biljettförsäljning, producentansvar, tvätt, affischer och sena kvällar.
– Jag hoppas att teatern har gett dem som kommit lika mycket glädje som jag hade av att se familjeföreställningar när jag var liten.
Den 16 juli är det premiär för jubileumsårets Peter Pan. Föreställningen spelas sedan fram till den 2 augusti. På Garvaregården väntar ännu en sommar där gamla hus får bli sagovärld, där barn får möta pirater, där vuxna får minnas sin egen fantasi – och där Trosa Sommarteater tar nästa steg efter tio år.
– Det är väl det jag är mest stolt över, säger Josephine. Att vi har fortsatt skapa i tio år.
