I rikets tjänst

Vad gör de som bestämmer över Sverige hela dagarna? ÖSP åkte upp till Sveriges riksdag och tog rygg på Gnestapolitikern Ann-Sofie Lifvenhage (M).

Den här texten publicerades ursprungligen den 9 augusti 2022, i ÖSP nr 13/22. Texten uppdaterades och återpublicerades den 12 november 2025.

”Jag har idag meddelat valberedningen att jag inte står till förfogande för ytterligare en mandatperiod i riksdagen. Det är på inget vis lätta beslut och involverar många för mig närstående personer. Både hemmavid & på arbetet. Där de förstnämnda – min familj väger tyngst av allt.”

Det skrev Ann-Sofie Lifvenhage på sin Facebooksida den 10 november. Att rollen som riksdagsledamot stundtals varit krävande, var hon inne på redan inför valspurten 2022, när ÖSP följde henne henne under en arbetsdag.

”Vi jobbar nog lite olika”

Ann-Sofie Lifvenhage gör i ordning en kopp te (hon dricker inte kaffe), hälsar på partikollegan Richard Herrey – den gamle Melodifestivalvinnaren som sedan mars i år är ordinarie riksdagsledamot – och slår sig ner i en fåtölj. Klockan har passerat lunch och om två timmar, prick 15.20, är det votering i riksdagens kammare.

Det är en torsdag i mitten av maj. Ann-Sofie har varit borta från familjen sedan i tisdags morse. Minst två nätter i veckan spenderas i en liten övernattningslägenhet som kommer med ämbetet, där de generiska möblerna lastats in i ett förråd och ersatts av mer hemtrevliga Blocket-fynd. Direkt efter voteringen ska Ann-Sofie springa till Stockholms Centralstation för att hinna med tåget hem till familjen i Gnesta.

Innan dess ska hon visa ÖSP runt – och berätta vad de ledamöter du och jag röstat in i riksdagen egentligen gör.

– Jag har efter gott teamwork med kollegor i länet och många studiebesök skrivit väldigt många enskilda motioner. Senast blev det ett 140-tal. Det görs en sammanställning varje år och den här gången hade jag lämnat in tredje flest av alla 349 ledamöter, säger hon.

Hur många av dem har gått igenom?
– Bara de senaste veckorna har jag fått igenom två av dem. Den ena handlar om biometrisk data – att det ska finnas fingeravtryck och ansiktsigenkänning för att den som är passlös flykting ska kunna få ett samordningsnummer – och den andra handlar om att den som döms till fängelse och inte har rätt att vara kvar i landet ska kunna utvisas till det land den egentligen tillhör och avtjäna straffet där. I det sistnämnda fallet fick jag faktiskt bifall från alla riksdagens partier.

Har du fått bifall för fler?
– I år är det bara de här två. Det ska dock komma en till snart, som det också ser bra ut för. Men mindre än en procent av de enskilda motionerna får bifall, så min procentsats är högre än det.

Om du är trea med 140 motioner, antar jag att det är många som lämnar in betydligt färre?
– Snittet ligger under 20 per riksdagsledamot.

Vad gör man av sin skattefinansierade tid då?
– Vi jobbar nog lite olika helt enkelt.

Känns det som att vissa sitter av tiden mer än andra?
– Det finns nog de som skulle kunna göra mer, men som sagt – vi jobbar på olika sätt.

Som lektioner i skolan

En normal vecka är det två voteringar, en på onsdagen och en på torsdagen, som riksdagsledamöterna måste närvara på. I övrigt är det eget ansvar mot förtroendet att vara vald, sitt län och parti för vilket arbete som görs.

Men de flesta har, precis som Ann-Sofie, fullspäckade scheman. På tisdags- och torsdagsförmiddagar är det utskottsmöten. Varje dag hålls lunchseminarier och på onsdags- och torsdagsmorgnar hålls även frukostseminarier.

– Det är ungefär som lektioner i skolan och kan handla om allt från porrfri barndom för våra barn till information från Sjöräddningssällskapet. Jag går på så många jag kan när det inte krockar med möten av något slag eller att jag måste prioritera att läsa in mig på något ämne.

Varje tisdagseftermiddag träffas alla politiker i sina respektive partier, för ett så kallat partigruppsmöte. Där tas frågor som är aktuella den kommande veckan upp. Två dagar innan ÖSP:s besök handlade mycket om Nato, till följd av Rysslands invasion av Ukraina.

Skrivarhjälp av Hanif Bali

De två riksdagsbyggnaderna på Helgeandsholmen binds ihop av labyrintliknande korridorer under jord. Ann-Sofie visar en för tillfället tom träningslokal, med gymutrustning och innebandyplan i tre mot tre-storlek (själv tränar hon mest på löpbandet hemma i huset, där hon kan springa eller gå samtidigt som hon läser dokument på datorn med förstorat teckensnitt). Vi passerar statsminister Magdalena Anderssons (S) parkeringsplats och kommer snart upp i M-ledamöternas högkvarter.

Saila Quicklund, rutinerad politiker från Jämtland, har problem med den nya skrivaren. Hanif Bali, kontroversiell Twitterprofil som meddelat att han lämnar riksdagen efter den här mandatperioden, kommer förbi med en kaffekopp i näven och försöker hjälpa till. Det går sådär.

Inne på Ann-Sofies kontor fungerar tekniken bättre. På tv-skärmen inleder andre vice talman Lotta Johnsson Fornarve (V) en frågestund i kammaren. Det som visas på tv:n sker live.

– När jag ska debattera ett ämne får jag ett klockslag när ämnet är tänkt att behandlas i kammaren. Jag har en kammarapp i telefonen, där jag kan se schemat för hela dagen och hur länge folk anmält att de vill prata. Jag har lärt mig vid det här laget att jag måste lägga på 50 procent av den tiden, då repliker och annat gör att det alltid tar längre tid. Igår hade jag en debatt och hade planerat mina förberedelser utifrån klockslaget jag fått. Det jag inte hade tänkt på var att det var konstitutionsutskottet innan mitt ämne och att de aldrig tar repliker. Så det gick snabbare än vanligt. Jag trodde att jag skulle upp kring 11.30, men insåg med några minuter kvar att 10.15 snarare var min tid. Så det blev till att springa till kammaren.

Kan inte det vara bra att få upp pulsen ibland, för att vara lite uppeldad när du väl står där i talarstolen?
– Nej, inte för mig. Det är aldrig bra. Det är jättedåligt, säger Ann-Sofie, men tillägger:

– Just igår tror jag nog att det blev rätt bra ändå.

Sattes på prov rejält

Att vara oförberedd hör annars rollen till för många färska riksdagsledamöter. När Ann-Sofie abrupt kastades in i rikspolitiken våren 2019 kom hon med närmare 20 års erfarenhet inom kommunpolitiken i bagaget. De erfarenheterna hjälpte föga.

– Alla blir indelade i utskott. Tyvärr inte utifrån vad man kan, utan mest utifrån var det finns plats. Sedan förväntas man läsa in sig på det området och bli duktig på de frågorna snabbt. När jag kom hit fick jag näringsutskottet och på mitt första möte blev jag tilldelad den svenska politiken för gruv- och mineralutvinning. Och det hade jag ALDRIG tänkt en tanke på. Vad vi har för rådande politik nu, vad vi i Moderaterna tycker, vad vi borde göra i Sverige, hur vi ska lösa olika problem – jag visste ingenting. Det är få gånger jag känt mig så dum som då. Det spelade ingen roll i vilken pärm jag började läsa, min inlärningskurva var tvungen att vara hur brant som helst. Ganska snart skulle jag kunna debattera och stå för varför vi tycker på ett visst vis, varför vi alltid har tyckt så eller varför vi nu ändrat ståndpunkt – med potentiella sluggers på andra sidan som ska försöka tillintetgöra mig för att jag inte har tillräckligt bra koll. Då sätts man på prov rejält.

Frustrerande jämfört med kommunpolitiken

Det är inte det enda som kan vara frustrerande för en kommunpolitiker från en liten ort.

– Det finns många bra saker med att vara här, men det finns några saker som jag saknar från kommunpolitiken. Det är framför allt att kunna göra skillnad på en gång. Har de som styr i kommunen bestämt sig för att köpa in nya matteböcker, köps det in nya matteböcker. Behövs det ett nytt övergångsställe, löser man ett nytt övergångsställe. Här på riksnivå är ledtiden för att få effekt väldigt, väldigt lång.

Är det frustrerande ibland?
– Ja, jättefrusterande. Jag är lärare i grund och själ och älskar att se resultat och att göra skillnad, vilket man som lärare får se i klassrummet varenda dag. Den känslan finns inte alls på samma sätt här. I alla fall inte lika ofta. Men desto större och viktigare när det väl händer, som med mina motioner.

Årligt glasstest med familjen

Frågestunden närmar sig sitt slut. Klockan har passerat tre.

– På gårdagens votering hann vi med alla ärenden som fanns innan. Idag är det bara tre ärenden. Även om en av dem har 78 reservationer, där var och en av reservationerna kan kräva en egen knapptryckning, tror jag inte att den tar så förskräckligt lång tid. Det lär vara över på 20 minuter max, säger hon när hon guidar ÖSP:s utsände till åskådarläktaren och sedan kilar ner till kammaren. Hon får rätt, det tar inte ens en kvart – så rutinerad har hon hunnit bli – och hon hinner därmed till tåget och en kväll hemma med familjen.
På fredagar lämnar och hämtar Ann-Sofie barnen. Rutinen säger lokal thaimat på kvällen. Helgerna viks till flickornas aktiviteter och att träffa familj och vänner. Förra helgen kördes det årliga glasstestet av nyheterna i glassdisken. Så mycket mer wild and crazy än så är det svårt att vara som riksdagsledamot i Sverige 2022, när politiker granskas, djungeltrumman går fort och publiceringar i sociala medier ännu fortare.

Är det jobbigt?
– Nej, inte den biten egentligen. Det har jag ju varit van vid redan sedan tidigare då jag varit kommunalråd under många år. Det som är jobbigast för mig är snarare när mitt riksdagsämbete går ut över familjen och jag dras mellan det som är absolut viktigast i livet och frågor som berör hela landet. Vi skulle plötsligt rösta om statsminister när vi hade annat inplanerat med familjen. Då var det bara att inställa sig här uppe. Ibland måste jag göra val som jag önskar att jag inte måste göra, och då kan det kännas tufft. Jag har tur som har en man som backar upp och vi är ett bra team som familj.