Verklig thriller när Trosa-skepp bombades i Tyskland
Femton unga äventyrare på en seglats för fred. En storm från ingenstans. Vågor höga som hus och bomber från himlen. Ett drama som först tystades ner, men som ändå sipprar in i vår tid. Det är berättelsen om Ormen Friske, drakskeppet som seglade rakt mot äventyret och försvann.
De som antydde att frisksportarna var kraftlösa hade ingen koll.
Årets sjösättning är över i Stensund. Smäckra handbyggda ekor har sjösatts och glada åskådare har vimlat runt, ätit och druckit. Kanske har en och annan gått uppför stentrapporna mot slottet och på vägen noterat en stig med en vägvisare.
MINNESTAVLA står det på skylten och pilen pekar in i grönskan.
Stigen slingrar sig framåt, under hängande trädgrenar och genom frodiga busksnår, för att komma ut på en äng. Där står en hög upprätt sten, en runsten utan runor, som berättar om ett vikingaskepp.
ORMEN FRISKE BYGGD PÅ STENSUND VÅREN 1949 FÖRLIST
VID HELGOLAND 22/6 1950 FEMTON SVENSKA
FRISKSPORTARE FÖLJDE DEN I DJUPET.
Så står det på stenen. Där finns också femton namn och många svenska orter, från Kiruna norr till Karlshamn i söder. Frisksportaren Sten Schröder hade annonserat i dagspressen efter äventyrslystna frivilliga som ville vara med och bygga ett vikingaskepp och sen segla det till Rotterdam och senare till Världssportutställningen i Paris.
Oförstående chef räddade livet på Stig
Det kunde varit sexton namn på stenen. Det skulle varit sexton sjömän.
– Stig Sävenbrand kom inte med. Han fick inte ledigt från jobbet, berättar Kerstin Enroth på Frisksportarnas kansli på Stensund slott.
Kerstin Enroth kände Stig, som dog förra året i november, 98 år gammal.
En oförstående chef gav Stig 68 extra år.
Ormen Friske var en kopia av ett norskt vikingaskepp – Gokstadsskeppet, som sommaren 1880 grävdes ut på gården Gokstad, nära Sandefjord. Båten ställdes ut på Vikingaskeppsmuséet i Oslo och dit kom Sten Schröder 1939 och fascinerades.
Sen bröt andra världskriget ut och under de närmaste sex åren fanns det annat att tänka på än vikingaskepp, även om Sten Schröder antagligen redan hade börjat grunna på sin idé om ett nutida drakskepp.
1945 tog kriget slut och samma år blev Svenska Frisksportarförbundet ägare till Stensunds slott och 75 tunnland mark. Sten Schröder hade lett insamlingen som gjorde köpet möjligt.
Han hade nu en plats att bygga på men att bygga stora skepp kostar pengar och det hade frisksportrörelsen ont om.
Precis som idag gällde det att hitta sponsorer. Den stora gymnastikfestivalen i Stockholm – Lingiaden – åtog sig att ekonomiskt stötta byggandet av ett vikingaskepp.
Virket till Ormen Friske fälldes av frisksportare på Sollerön och sågades lokalt. Efter att ha legat och torkat skickades det till Stensund.
Minnesstenen står på platsen där Ormen Friske byggdes. Skeppet byggdes utomhus, på grund av sin storlek – 23 meter långt och 5 meter brett. Kölen, för- och akterstäv och rodret byggdes av olika skikt som limmades ihop med vattenfast lim. En liknande metod som används i limträbalkar idag.
Den 12 juni 1949 pressades Ormen Friske ut genom vassen i Stensund och sjösattes. Lite extra glamour fick hela företaget året därpå då några scener i filmen ”Sköna Helena” spelades in vid Stensund. Galärslavarna som rodde Helena över havet var frisksportare och skeppet var Ormen Friske.
Ö anfölls gång på gång – i låtsaskrig
Det börjar alltså ljust och glatt med äventyret runt hörnet. Femton starka frisksportare har mönstrat på när Ormen Friske glider ut från Birka.
Åtta dygn senare har man nått Ystad där det är problem med passen och visumen som behövs från den brittiska
ockupationsmyndigheten. Det här är dessutom en tid då det är ovanligt att svenska medborgare reser utomlands (och ens har pass).
Sten Schröder skriver i ett brev till en vän att det är som om någon makt inte vill att de ska resa.
Men iväg kommer man till slut och fortsätter mot Tyskland. Den 19 – 21 juni bogseras Ormen Friske genom Kielkanalen och ut genom Elbes mynning. Ingen storm kan anas. Sjörapporten för östra Nordsjön berättar om regnskurar och måttlig vindstyrka.
Under natten till den 22 juni faller barometern som en sten och en sydvästlig storm blåser upp, med centrum vid Helgoland. Där siktas för sista gången Ormen Friske av ostfrisiska fiskare som sökt nödhamn i den gamla örlogshamnen på södra Helgoland. Tyska fiskare i sjönöd kan gå i land på Helgoland på egen risk.
På egen risk?
Var inte kriget slut?
Inte på Helgoland. Där pågår ett låtsaskrig mot en eventuell framtida fiende. Den forna turistön har under två tyska härskare (kejsare Wilhelm och Hitler) utrustats med militära tunnlar och en imponerande ubåtsbunker. Hitler har förlorat kriget, men Helgoland anfalls igen och igen.
Där det förut funnits människor, bostäder och en fyr finns 1950 bara ruiner, bombsplitter, omkullvälta gravstenar och kratrar efter explosioner.
7 000 ton bomber
Den lilla röda klippön, knappt två kilometer lång, hade den 18 april 1945 attackerats av mer än 1000 bombplan. 7000 ton bomber förstörde varenda byggnad utom fyrtornet. Dagen efter evakuerades alla överlevande till det tyska fastlandet.
Två år senare, den 18 april, hördes ett våldsamt dån från Helgoland och ett väldigt rökmoln steg upp över ön, flera kilometer högt. En brittisk officerare hade tryckt på avfyrningsknappen till Operation Big Bang – mänsklighetens största icke-nukleära explosion som med sjunkbomber, torpeder, granater, minor och flygbomber skulle förstöra Kaiser Wilhelms och Hitlers underjordiska tunnlar och den superstabila ubåtshamnen en gång för alla. Om själva ön strök med på kuppen så fick den väl göra det.
Ön överlevde, men bombningarna fortsatte. Helgoland blev ett övningsobjekt för brittiskt och amerikanskt bombflyg.
Anklagas för fusk
Tillbaka till Ormen Friske. Den ovanliga sommarstormen med vågor på över fem meter rasar över Tyska bukten. Fiskarna Wilhelm Lass och Gustav Wellnitz från Hörnum på Sylt ser Ormen Friske sträva genom stormbyarna, väster om klippformationen Danskermanns Hörn, med rak kurs mot det smala och farliga inloppet till Helgolands redd. Sedan börjar bomber falla. Wilhelm Lass och Gustav Wellnitz tvingas rusa in i skyddsrummet. En timme senare kommer de ut igen men då är Ormen Friske borta.
Tre dagar senare hittar fiskare Nickels Liermann vikingaskeppets nio meter långa akterskepp och bogserar in det till ön Pellworm. Därefter hittas förskeppet som bogseras till Hörnum på Sylt. Den 26 spolas den första kroppen upp, på en sandrevel utanför Husum. Inga överlevande hittas och inte heller alla döda.
Hemma i Sverige skriver tidningarna: ”Ormen Friske var ett rent fuskverk” och ”Ormen Friske bröts som en sticka”. Det antyds att de mystiska frisksportarna på grund av sin livsstil (sund) skulle vara kraftlösa och dåliga sjömän. Om bomber skrivs det ingenting.
Först tre veckor efter haveriet får svenska folket höra talas om bombningarna av Helgoland. Den svenska generalkonsuln i Hamburg stoppar huvudet i sanden, kanske för att inte störa relationerna med britter och amerikanare. Inga engelsmän har fällt bomber den 22 juni, meddelar generalkonsuln.
Att amerikanarna har övat bombanfall den 22 juni berättar han inte.
Ingen utredning från svensk sida
Han vill inte heller ta emot de tyska fiskare som dyker upp på svenska konsulatet för att be om hjälp med att få slut på bombningarna av Helgoland.
Det görs ingen utredning av händelsen från svensk sida. De anhöriga får deponera 300 kr (cirka 5536 kr i dagens pengavärde) hos polisen i respektive hemort för att få hem sina döda (de som hittas).
Den 1 mars 1952 återlämnas Helgoland till Tyskland. Idag är ön åter ett idylliskt turist- och fågelparadis.
