Styrkeledaren efter Annies mirakulösa tillfrisknande: ”Blir väldigt glad”
När ambulansdörrarna stängs får räddningstjänstens personal ofta sväva i ovisshet om människan de försökt rädda livet på överlever eller inte. I fallet Annie Jonasson var det annorlunda, tack vare ÖSP:s artikel. – Jätteroligt att höra, säger Carl Rosenquist, som var styrkeledare på plats.
Gnestabon Carl Rosenquist är deltidsbrandman. Till vardags jobbar han som lärare på Frejaskolan.
Det har gått ett drygt halvår sedan 32-åriga Annie Jonasson föll ner på köksgolvet i huset i Vängsö. För nära och kära, grannar och sjukhuspersonal gick det smått mirakulösa tillfrisknandet att följa i detalj. Om inte på plats, så via folk som hade koll.
För räddningstjänstens personal såg det annorlunda ut. Som det alltid ser ut. När den som drabbats i en bilolycka, en villabrand eller – som i det här fallet – ett hjärtstopp är på väg mot sjukhuset, gäller samma regler för brandmännen som för vilka andra privatpersoner som helst.
– Så fort det är sekretessbelagt får vi inte reda på någonting. Det händer ibland att man kanske hör något ryktesvägen, eftersom Gnesta inte är så stort, men annars vet vi ingenting, säger Carl Rosenquist.
Reagerade på att det var en så ung person
Om inte personen dör på plats. Det är vanligt när det handlar om just hjärtstopp. Carl Rosenquist vet.
– Uttrycket ”många” är ju alltid relativt, men jag upplever att jag varit ute på många hjärtstopp genom åren – och oftast går det dåligt. Majoriteten av dem som fått hjärtstopp har varit äldre personer, men det har även varit ett par yngre personer som det tyvärr heller inte gått bra för, säger han.
De yngre personerna har en tendens att etsa sig fast i minnet. Som Annie Jonasson. Carl var Första insatsperson (FIP) den här kvällen och kom till huset i Vängsö precis efter den första sjuksköterskan. Tillsammans tog de över efter grannen Bengt Franzéns hårda HLR-arbete och hjälptes åt att hålla Annie vid liv till ambulansen nådde platsen.
– Jag är ganska bra på att koppla bort allt annat och blir väldigt fokuserad på det jag ska göra. Det finns knappt några känslor med i bilden där och då. Det här är mitt jobb, fokus måste ligga på att rädda den här människan. Men … det jag reagerade på i det här fallet var att det handlade om en klart yngre person än vad det brukar göra. Det här var en person som kanske inte ens var 30 år gammal och hade så långt kvar av livet. Vi gör självklart alltid vårt yttersta för att rädda livet på människor, men i sådana här fall kanske man omedvetet höjer sig ytterligare ett snäpp.
Är det jobbigt att hålla sig lugn?
– Nej, det tycker jag inte. Inte under arbetets gång. Men det är klart, när man åker därifrån, då känner man alltid med människorna som drabbats. I vissa fall kan man fortsätta tänka på det efteråt, hur det kan ha gått och så. I vissa fall är det ju redan klart, personen har avlidit, och då är det jättejobbigt med anhöriga som är ledsna. Dessutom kanske du känner till personen eller åtminstone anhöriga till personen, då Gnesta – som sagt – är en liten ort.
Annies partner Lisa och deras gemensamma kompis Emelie
gav all blåljuspersonal beröm. Men de var lite extra glada över din insats, då du var den som tog dem åt sidan och
försökte lugna ner dem. Hur brukar du agera i sådana här lägen?
– Det är viktigt att vara lyssnande. Du ska lyssna och känna av hur de anhöriga mår. Det handlar inte om att distrahera, men du ska försöka att kanske inte ha all fokus på själva händelsen. Prata om andra saker – men håll dem ändå informerade hela tiden. Du får aldrig lova någonting eller höja förhoppningarna för mycket, samtidigt ska du vara lite positiv rent generellt och verkligen vara tydlig med att ni jobbar på hårt och gör allt ni kan för att rädda livet.
– I just det här fallet kändes det bra. Jag tycker att vi fick en bra kontakt.
Vad gör ni rent praktiskt?
– Vi kollar givetvis av så att inga ljus är tända eller att
någon maskin, till exempel ugnen, står på. Det är en förvirrad och jobbig situation för de anhöriga, så om någon ska åka med till sjukhuset hjälper vi till med packning och sådant. När ambulansen säger att de ska åka, måste de kunna åka direkt utan fördröjning, det går liksom inte att vänta i fem minuter. Och då är det bra om vi hjälpt de anhöriga med det praktiska.
– I just det här fallet ute i Vängsö hade de jättefina grannar, som var väldigt behjälpliga och lovade att ta hand om huset. Det är ofta så ute på landet framför allt, att man hjälps åt.
Det var först när ÖSP började göra research om Annie Jonassons hjärtstopp, som Carl Rosenquist fick reda på att hon hade överlevt.
– Jag blir väldigt glad. Man vet liksom aldrig hur det går. Förhoppningen var så klart att hon skulle överleva, men tyvärr befarar man alltid det värsta, då man vet hur liten chansen är att klara sig – och att chansen är ännu mindre att återgå till ett normalt liv. Det är häftigt att allting gick så bra den här gången.
