Sci-fi-drömmar är Linneas vardag

Linnea Rundgren på kontoret i Ytterjärna.

Linnea i labbet.

Bostaden är ett torp utanför Björnlunda, ateljén ligger inne i Gnesta och kontoret delas med flera andra precis vid vattnet i Ytterjärna. Arbetsplatsen är över hela världen – Australien, Kalifornien, Hawaii, New York – även om Linnea Rundgrens utgångspunkt varit Sverige sedan slutet av 2014. Innan dess var det många år i Melbourne, först som student vid Royal Melbourne Institue of Technology, sedan som så kallad ”resident artist” vid universitetet.

 – Jag pluggade vetenskapsfotografi. Först fick jag lära mig arbeta med ljus från en väldigt, väldigt grundläggande nivå. Mycket optik, elektronik, kemi och matte – vetenskaper som fotografering bygger på helt enkelt. Sedan kunde man applicera den kunskapen på vilket område man ville, mode, arkitektur, rättsmedicin eller vad som helst. Jag valde att specialisera mig på elektronmikroskopi och holografi.

Hologram inte långt från Star Wars

Hologram för tankarna till Star Wars-filmerna och kanske framför allt det blå­sprakande meddelande som prinsessan Leia skickar till Obi-Wan Kenobi via roboten R2D2. Verkligheten är inte alltför långt från dikten.

– Holografi kan dels vara en konstnärlig uttrycksform, i utställningar till exempel. Men det är också väldigt intressant ur forsknings­synpunkt.

För med analoga hologram, som Linnea sysslar med, handlar det inte om någon optisk illusion, utan om en verklig, tredimensionell bild. Du kan till exempel luta dig åt sidan och därmed se runt ett hörn i bilden.

– Ta sådant som finns långt ut i rymden, som vi inte kan se på riktigt och få grepp om, men vi har samlat 3D-data från. Utifrån den informationen kan vi göra en tredimensionell bild, ett hologram, som blir intressant både för forskare och för en nyfiken allmänhet.

Hologrammet ses i det här fallet genom en stor glasskiva. Det blir som att titta genom ett fönster på en annan värld där utanför. Det rör sig om millimeterjobb, där minsta lilla fel gör att ingenting syns.

Det låter dyrt…

– Jättedyrt! Det gäller att man får stipendium eller forskningsanslag, för det går inte att betala allt själv. Dyrt – och ganska komplicerat. Man måste ha ett specifikt holografilabb. Jag har delar av ett som jag fått donerat till mig, men jag har inte byggt upp det ännu, för då måste man ha en massa andra saker också. Jag håller på och scannar av nätet efter teleskopsspeglar att köpa. Det är ett pussel. Men det finns inget annat labb här i Sverige, så vitt jag vet, så det skulle vara kul att bygga upp ett eget, så att andra som vill kan komma och jobba med det.

Målar guld på atomnivå

Fotografering med elektronmikroskop går att göra på betydligt närmare håll, på Karolinska Institutet i Stockholm. Inom det fältet är Linnea prisbelönt. Kortfilmen ”Non-Linear”, där Linneas bilder utgör den visuella grunden, vann nyligen pris i New York. Barnboken ”Don’t lick this book” blev utsedd till årets bästa barnbok i Australien 2018. Där utgör Linneas bilder bakgrunden på alla sidor, sedan har illustratören ritat in figurer som lever i de olika miljöerna.

Vissa elektronmikroskop kommer ner på atomnivå. Linnea nöjer sig dock med att ”bara” fota i 100-150 000 gångers förstoring. Det minsta hon har fotat är hjärnceller med Beta ammyloid peptider, i syfte att utreda huruvuda dessa aminosysor bidrar till att en person utvecklar Alzheimers.

– Om vi tar barnboken som exempel, skulle jag bland annat fota en tand. Först var jag tvungen att få tag på några tänder. Jag fick låna ett par av min lillasysters mjölktänder och han som gjorde boken skickade en visdomstand ända från Australien. För att se till att det jag fotar inte får konstiga linjer av mikroskopet, måste objektet få en vettig yta. I det här fallet blev det ett atomtunt lager av guld, men jag brukar ibland använda platina eller kol i stället. Det beror lite på vad jag ska avbilda.

– Sedan är det dags att fota. Det finns jättemånga parametrar som leder till olika effekter och mikroskopet använder elektroner i stället för ljusfotoner, annars är det som att fota med en vanlig kamera … fast ganska mycket krångligare. Mycket ser inte ut som man tänkt sig. Min lillasysters tänder var för släta, vilket gjorde det svårt att se ytan ordentligt. Visdomstanden var mycket bättre, då blev det som ett spännande landskap.

Det är svårt att veta allt i förväg?

– Precis. När vi fotade hjärnceller höll vi på hur länge som helst och odlade olika varianter, för att få dem att växa till ordentligt.

Häftigt!

– Ja! Och lite läskigt…

Vill sprida vetenskap 

Vetenskapsgenen går i arv. Linneas pappa är ekolog och bioinformatiker och jobbar på Naturhistoriska riksmuseet. Mamma skriver vetenskapslitteratur för barn och har producerat vetenskaps-tv för UR under många år.

– Så länge som jag kan minnas har jag varit jätteintresserad av naturvetenskap i alla dess former. Jag trodde länge att jag skulle bli paleontolog. Jag började plugga biologi på Stockholms universitetet, men insåg att jag saknade att hålla på med bildkonst och kommunicera på det sättet. Så jag funderade på hur jag skulle kunna använda mitt konstnärliga uttryck för att kommunicera vetenskap, för att på så vis dels dela med mig av mitt eget intresse och min fascination för de här sakerna. Och dels kändes det meningsfullt att få ge ett annat perspektiv på saker som jag själv tyckt varit väldigt intressanta men som jag upplevt att andra inte tyckt varit särskilt intressanta alls. Kanske för att det verkar krångligt eller svårt.

Finns på nya museet 

Förra månaden slog Sörmlands nya länsmuseum upp portarna i Nyköping. Linnea har bland annat varit med och gjort filmer och bilder till utställningen ”Vad händer om ingen kan?”, där ambitionen är att trygga kunskapen om traditionellt hantverk.

– Kulturhistoria är något som jag är intresserad av. Jag väljer ofta att använda min uttrycksform i sammanhang där jag själv vill veta mer eller vill visa för andra.