Nytt liv för ÖSP:s grundare

Ralph och Margareta började spela golf rätt sent i livet. Nu behöver inte Ralph längre ställa klockan tidigt på morgonen för att hinna ta en runda innan arbetsdagen.

Tillsammans. Ralph och Margareta gjorde både Södersvepet och ÖSP ihop. De håller sig fortfarande nära varandra om dagarna, men inte längre med deadlines runt hörnet.

Ralph hade tröttnat. Han kunde inte se sig själv närma sig pensionsåldern och fortfarande jobba som gympalärare. Så det var lika bra att göra en förändring redan nu.

Ralph funderade på vad han var bra på. Att skapa förtroende, kom han fram till.

– Jag fick jobb som säljare på en annonstidning. Genom jobbet träffade jag en kille som hade en annan tidning, Södersvepet. Han frågade om jag ville börja hos honom i stället. Nej, sa jag, men jag kan köpa tidningen av dig. Då hade jag jobbat ett halvår som annonssäljare…

När Ralph kom hem till Margareta och berättade, togs inte nyheten emot med något glädjeskutt.

– Jag tänkte: jaha, då är det jag som måste försörja den här familjen från och med nu. För han kan ju inte den här branschen, säger Margareta.

Det dröjde inte alltför länge innan hon också slutade som lärare och började kampera ihop med Ralph på Södersvepet. Hon kände sig mogen för en riktningsändring i yrkeslivet.

– Men hoppet gick fort när det väl hände. Från ett nummer till ett annat sa Ralph plötsligt: nästa nummer får du redigera tidningen. Men jag kan ju inte det här, var min respons. Det kommer att gå bra, svarade han, säger Margareta.

Och det gick bra?

– Det gick.

Strax innan nyår 2018 gick både Ralph och Margareta i pension. De lämnade då 30 år i tidningsbranschen bakom sig.

Gjorde första numren i gäststugan

Efter att ha sålt Södersvepet i mitten av 90-talet, flyttade Ralph och Margareta ner permanent till en villa på Öbolandet i Trosa. Tiden i Stockholm visade sig vara något av en smekmånad jämfört med den första perioden med den nystartade Trosa-tidningen, som Ralph döpte till Östra Sörmlands Posten. Det var tungt ekonomiskt och den första tiden kunde paret fortsätta tack vare en fin lägenhetsaffär i Stockholm och krediter från tryckeriet. Tidningen snickrades ihop i den lilla gäststugan och tog en hel natt att skicka digitalt till tryck med svajig 90-talsuppkoppling.

– När vi startade ÖSP fanns det redan en gratis­tidning i Trosa, som hette Trosa tidning. När jag gick runt och presenterade mig bland alla handlarna, var reaktionen ungefär ”här kommer en jäkla 08:a och tror att han är något”. En företagare satt i sin trädgård med en kompis när jag kom fram och presenterade mig och berättade att jag
skulle starta en ny tidning. Hen vände sig om, granskade mig från topp till tå, sa hastigt ”du, vi har redan en tidning som vi värnar om här” och fortsatte att prata med sin kompis utan att ägna mig ens en blick mer.

Två år senare kom samma företagare och bad om att få annonsera. Trosa tidning var redan uppköpt och nedlagd. ÖSP hade etablerat sig på
allvar.

– Förklaringen till framgången tror jag är så enkel att jag fick ett bra rykte ganska fort. Jag har till och med avrått folk från att annonsera – om jag märkt att de inte haft någon vettig idé har jag sagt att det är bättre för dem att spara krutet till rätt läge. Basen för ÖSP blev snabbt att vi hade många trogna annonsörer, både små och stora. Vissa har hängt med ända sedan starten, säger Ralph.

Varför tror du att det redaktionella materialet, alltså artiklarna, har uppskattats?

– Ett rättesnöre har alltid varit att vi hellre ska lyfta fram de goda exemplen än att sparka på den som ligger. Det ska vara en må bra-känsla att få tidningen i handen. Den linjen har vi hållit konsekvent och det hoppas och tror jag att ÖSP fortsätter med.

Tackar arbetsplatsen

Hur mycket de än har kunnat gnabbas med stressande deadlines några timmar bort, tror både Ralph och Margareta att deras äktenskap lever vidare tack vare att de har jobbat ihop.

– Hade vi inte gjort det, tror jag inte att vi hade varit gifta längre. För vem skulle acceptera att ens karl ringer på kvällen och säger ”jag måste jobba i kväll också” och sedan inte kommer hem förrän två på natten. Vi har jobbat hårt ihop med samma förutsättningar, säger Ralph.

Vi har kompletterat varandra bra, konstaterar Margareta.

– Jag har koll på papper, siffror och sådant. Jag är mer av en ordningsmänniska och han…

– Skjuter från höften, fyller Ralph i.

Båda har vant sig vid pensionärslivet

Han har haft lite svårare att vänja sig vid pensionärslivet.

– Det är en stor omställning från att jobba heltid till att sluta helt. Men sedan någon månad tillbaka känns Ralph helt avslappnad. Han sover om morgnarna och är mer avspänd. Det behöver han, då han var väldigt jagad förut, från morgon till kväll, säger Margareta.

Och du då?

– När jag var 65 ville jag inte gå i pension. När jag var 66 tänkte jag bara ”nej, herregud, det är för tidigt”. När jag däremot blev 70, började jag känna att det kanske var dags snart och började ställa om psykiskt. När jag väl slutade, tog det bara någon vecka innan jag kände ”men gud vad mysigt att inte behöva ställa klockan och gå upp”. Nu vill jag inte jobba mer.

Hela familjen ”var” tidningarna

När Ralph köpte Södersvepet, bodde dottern Jessica fortfarande hemma. För två år sedan köpte Jessica ÖSP och har sedan dess varit tidningens ägare och ansvarige utgivare.

– När det finns ett företag i familjen blir alla i familjen involverade, oavsett om man arbetar där eller inte. Så vi barn har varit med och gjort det mesta redan från början, vilket både var en fantastisk skola inför andra jobb och också skapade en stark samhörighetskänsla – det var vi som var Södersvepet och ÖSP, även om det var Ralph och Margareta som gjorde det hårda jobbet varje dag, tillsammans med fler anställda så småningom, säger Jessica.