Med fältarna i ungdomarnas fotspår

Henrik utmanar tre av besökarna på Ungdomens Hus i bordtennis. Den här gången gick det sådär (han åkte ut direkt).

Edis lirar lite basket en av besökarna på Ungdomens Hus.

Papper som går att använda både till att rulla en cigarett och till en joint.

Förskolornas gårdar är populära "hängplatser". Edis och Henrik åker förbi och går igenom många av dem varje kväll de jobbar.

Klockan är sex. De flesta vuxna, som inte tagit ut semester för att få livspusslet under höstlovet att gå ihop, har nyligen kommit hem från jobbet.

Henrik Kimsjö och Edis Ahmetovic stänger dörren till socialkontoret bakom sig och säger hej då till kollegan Ida Tedsjö. Det strilande, kalla höstregnet får Edis att huttra till och dra upp jackluvan över huvudet inför den korta promenaden till bilen. På jackans rygg står Fältassistent tydligt skrivet i gult.

Arbetspasset har precis börjat.

Nästan direkt rattar Henrik in till vänster och passerar sakta Tomtaklints förskola. Efter mörkrets intåg är förskolans gård en av favoritplatserna att hänga på för Trosas ungdomar – insynsskyddat under tak, men ändå nära fritidsgården, skolgården och ett par andra vanliga samlingsplatser.

– Men nu är det för tidigt på kvällen. Och all personal verkar inte ha gått än, säger Henrik när bilen rullar över gång- och cykelbanan, ut på Stensundsvägen och vidare mot nästa anhalt: Skärlag­skolan.

Henrik låser dörrarna, något han haft för vana att göra sedan tiden som fältassistent i Södertälje. Det har inte med trygghet att göra.

– Det handlar mest om att vi inte ska lägga tid på att skjutsa hem ungdomar. Och det är betydligt svårare att säga nej om de redan sitter i bilen.

Det händer alltså att ungdomar frågar om skjuts?

– O ja.

Joint på förskolegård?

Skolområdet i centrala Vagnhärad har flera bra ”hängplatser”, men rörelse­känsliga lampor och övervaknings­kameror på ett par håll har fått attraktiviteten att minska. Henrik och Edis hittar ändå fimpar och ett par tomma cigarettpaket vid ingången till Hedebyskolan.

Inne på Fagerängs för­skolas område ligger ett par rull­papper bland löv och leriga små stövelspår. Pappren används till att rulla en egen cigarett eller en joint.

– Det finns absolut droger i Trosa kommun, men inte mer än i andra kommuner i liknande storlek, säger Henrik. Vi vet inte exakt hur utbrett droganvändandet är – eftersom det är polisen och inte vi som jobbar direkt med de frågorna – men vi vet att det även cirkulerar tyngre grejer än cannabis. Droger som amfetamin, kokain och ecstasy.

Det är i många fall svårt att avgöra om en person rökt på eller tagit någon annan drog. Sedan Edis började jobba som fältassistent i april har vare sig han eller Henrik träffat på någon som de varit säkra på tagit droger.

– Däremot har vi båda haft situationer där ungdomar varit tydligt alkoholpåverkade.

Vi ska förhoppningsvis redan ha samlat så många pluspoäng att vi har råd med att gå minus ibland.

Kompletterar varandra

Ett 50-tal ungdomar har tagit sig till Ungdomens Hus, fritidsgården i Vagnhärad. Det är aningen fler killar än tjejer på plats. Åldersspannet är stort, från 12-åringar till gymnasieelever. På storbildsskärmen spelas det turnering i FIFA 20. Arsenal gör mål och skrattande tillrop riktas mot den som precis hamnat i underläge.

Entrén är fullproppad med skor. Edis och Henrik hinner knappt ta av sig sina egna innan de hälsas välkomna med ryggdunkningar, handskakningar och kramar från alla möjliga håll. Edis diskuterar med ett par killar i övre tonåren om vem av dem som egentligen är bäst på det populära fotbollsspelet, medan Henrik går en trappa upp och blir inbjuden att spela pingis med några av fritidsgårdens yngre besökare.

– Bordtennis är en av få sporter som jag är hyfsat bra på, säger Henrik. Edis där­emot, han har ju spelat fotboll på hög nivå och är bra på de allra flesta idrotter. Dessutom kommer han härifrån kommunen och känner många föräldrar, vilket ger honom två viktiga egenskaper som jag inte har när det gäller att knyta band med ungdomarna. Jag har å min sida mycket erfarenhet från det här yrket, så vi kompletterar varandra bra.

På väg tillbaka till bilen blir Edis utmanad på basket av en av de äldre killarna.

– Jag tar dig om vi spelar en hel match, säger killen efter att ha blivit bortdribblad. Han säger det med ett leende och kramar sedan om Edis.

LÄS MER: Här kan du läsa resten av tidningen!

Ringer föräldrarna

Fältarnas uppdrag är att jobba förebyggande, genom att bygga relationer med kommunens ungdomar från att de går i sexan och uppåt. Samtidigt har fältarna anmälningsplikt, om någon skulle visa sig vara drogpåverkad, klottrar eller gör något annat olagligt.

– Det är hela tiden en balansgång, säger Edis, när bilen rullar mot Trosa igen. Vi ska vara trygga vuxna och det arbetet går inte alltid hand i hand med att bygga relationer med ungdomarna. En relation kan skadas när vi gör en anmälan eller ringer hem till föräldrarna. Men vi ska förhoppningsvis redan ha samlat så pass många pluspoäng att vi har råd med att gå minus ibland.

Den tonåring som blivit ertappad säger nästan alltid samma sak – ”Mina föräldrar kommer att bli galna om ni ringer dem.” – och bönar och ber om att fältarna inte ska ringa.

– Under alla de år jag jobbat med ungdomar har jag aldrig träffat någon förälder som tagit det fel när vi ringt dem, säger Henrik. Jag fick ett sms från två föräldrar så sent som idag där de skrev att de var glada att vi hade agerat. Vi är här för att hålla deras barn trygga.

Visst finns det saker som pyr under ytan, och ibland blossar det upp i stökiga situationer. Men Trosa kommun är förhållandevis lugnt.

Delar inte alltid bilden som målas upp

– Där har vi några.

Den kalla kvällen har gjort sitt hittills. Få tonåringar är utomhus. Men nu skiner Henrik och Edis upp. Tre A-traktorer står med huvarna riktade mot varandra på Tomtaklintskolans ena parkering, den på kortsidan utanför matsalen. De röda trianglarna glänser till när strålkastarna från fältarnas bil reflekteras.

En taktfast basgång dunkar inne i en av kupéerna. Sju-åtta killar och tjejer hälsar Henrik och Edis välkomna på samma sätt som på Ungdomens Hus: varmt och glatt. Ungdomarna drar sig inte undan. Tvärtom. Det är snarare en tävlan i vem som kan få mest uppmärksamhet. Någon försöker bjuda på budgetchoklad, en annan berättar om framtida studieplaner.

– Visst finns det saker som pyr under ytan, och ibland blossar det upp i stökiga situationer, säger Henrik. Men Trosa kommun är förhållandevis lugnt. De här personerna som kör A-traktorer till exempel, de kan uppfattas som stökiga, då de hörs och syns rätt mycket. Och visst, jag kan inte stå här och säga att de aldrig kör för fort eller gör andra saker som inte är okej bara för att jag inte blivit vittne till något sådant, men utifrån det jag upplevt är de hur snälla som helst.

Men finns det inte mer ljusskygga element. Reagerar verkligen alla på det här omfamnande, öppna sättet när ni dyker upp?

– I 99 fall av 100? Ja. Oavsett vilken gruppering det handlar om.

Blir det aldrig hotfullt?

– Ytterst sällan.

Henrik och Edis säger hej då till ungdomarna och sätter sig i bilen igen.

– I sociala medier läser du om ungdomar hit och ungdomar dit, säger Edis. Vi känner kommunens ungdomar bättre än de allra flesta och vi delar väl inte alltid bilden som målas upp i sociala medier. Det är så här…

Edis pekar ut genom vindrutan, på gänget som skrattande vinkar åt dem.

– Det är så här det ser ut när vi träffar ungdomarna utom­hus.

Utifrån min erfarenhet finns det inga föräldrar som inte älskar sina barn.

Nytt föräldrakafé

På andra sidan friidrotts­anläggningen. Tomtaäng, Trosas nyaste kommunala förskola. Ännu en innergård där det ofta hänger personer som är betydligt äldre än förskoleåldern. Den här kvällen står en ensam pumpa, gjord av personalen ihop med barnen, på ett bord och vakar över den tomma gården.

LÄS MER: Här kan du läsa resten av tidningen!

Ett dygn senare skapas en tråd i ett av de lokala forumen på Facebook. Under natten har pumpan blivit sönderslagen. Det skrivs en lavin av upprörda kommentarer. Eventuellt är det fler än normalt, då det på senare tid varit extra högt tonläge på just Facebook gällande Trosas ungdomar. Eller snarare: gällande deras föräldrar.

SSPF är en samrådsgrupp bestående av skola, social­tjänst, polis och fritids­gårdarna. En gång per termin arrangeras föräldrakaféer i Trosa och Vagnhärad, för att informera och engagera föräldrar i barnens situation. Den senaste gången var intresset svalt. Trosabon Emma Lundström skrev ett inlägg med kritik riktad mot kommunens vuxna som fick stor spridning.

– Det var ett bra inlägg, säger Henrik. 500 likes på ett dygn. Vi har ingen naturlig marknadsföringsplats och det här inlägget gav mycket mer uppmärksamhet än vad vi själva kan skapa. På grund av all diskussion som blossade upp har vi bestämt oss för att ha ett extra föräldrakafé tisdagen den 19 november (samma dag som den här artikeln publiceras, redaktionens anmärkning).

Henrik är självkritisk.

– Det vi från SSPF:s sida kanske gjort fel, är att vi riktat in oss mot tonårsföräldrar. Nu vill vi vara tydliga med att alla föräldrar är välkomna, oavsett ålder på barnen. Det är bara bra, för ska vi jobba förebyggande måste vi nå ner i åldrarna. Når vi ut till föräldrar med barn på mellanstadiet är det jättebra.

En svår tid

Edis och Henrik är de två personer som, tillsammans med fritidsgårdens personal, träffar allra flest av kommunens utsatta ungdomar. De ser dem som mår dåligt, dem som söker efter uppmärksamhet, dem som vill ha någon att prata med. De känner vissa barn minst lika bra som barnens egna föräldrar.

– Inget är svart eller vitt. Jag har jobbat i de stökigaste delarna av Södertälje och nu ett par år här i Trosa, säger Henrik. Utifrån min erfarenhet finns det inga föräldrar som inte älskar sina barn, inga föräldrar som inte vill sina barns bästa. Men … jag upplever att det finns föräldrar som har det tufft med att klara av allt, som i många fall har många kvaliteteter, men kanske inte förmågan att hålla koll på sina ungdomar fullt ut. Och det ÄR inte alltid så lätt. Det är en svår tid, där barnen å ena sidan ska slå sig fria och snart bli vuxna och stå på egna ben, å andra sidan fortfarande är barn och behöver sina föräldrar nära. Det kan vara en svår balansgång för vissa.

Fältarna finns som stöd för den förälder som vill.

– Barnet man känt så bra ändrar plötsligt sitt sätt att vara, säger Edis. Det är till exempel inte så lätt att få hem en ungdom som är packad. Ska man skälla? Inte skälla? I sådana frågor kan vi vara bollplank. Vår uppgift är att vara där för ungdomarna, men hjälper vi föräldrarna hjälper vi ju också ungdomarna i det långa loppet.

Men om ni ändå ska vara lite kritiska, är det något speciellt som sticker ut med föräldrarna i Trosa kommun?

– De är som de flesta föräldrarna här i landet, säger Henrik. Man måste jobba för att försörja sin familj och till­godose sina barns behov med bland annat dyra märkes­kläder, allt kostsammare aktiviteter, mopedkörkort och så vidare. Och jobbar man dessutom i en annan kommun blir restiden längre och tiden hemma mindre. Jag förstår att alla vill ge sina barn det bästa, men möjligheten för kvalitets­tid kanske inte räcker till med alla andra måsten här i livet.

LÄS MER: Här kan du läsa resten av tidningen!