Maja skippar bilen för bussen
Utsläppen av koldioxid måste sjunka drastiskt för att rädda klimatet. Så säger experterna. I sådana fall måste transporterna förändras i grunden. I en stad kan det verka enkelt, men på landet? Maja Vindrelid har valt att avstå bil och i stället åka kollektivt. Hon handlar lokalt, men tänker globalt.
– Jag har möblerat det här huset med i huvudsak möbler som jag har köpt på Auktionsverket i Gnesta och tagit hem på bussen. Affärerna i Gnesta är fantastiska, säger Maja Vindrelid.
Det är ingen lätt ekvation. Enbart att ta sig till ett jobb utan bil är svårt.
Maja och jag ska ses klockan halv tolv hemma hos henne i Valsta som ligger nära Vårdinge. Ute på landet i vacker natur.
Jag tar min bil och knackar på Majas dörr klockan 11.30. Det tog inte så lång tid att åka från Laxne. Hur skulle jag gjort om jag velat vara miljö-
vänlig och åka kollektivt?
Jag hade kunnat vara hos Maja ungefär 11.45 om jag hade åkt med buss 543 från Laxne 09.21 och sedan bytt till buss 551. Då hade jag fått kliva av i Usta (Vårdinge) och sedan promenera på vägen över fälten bort till Maja.
Sedan hade jag varit tvungen att stanna hos Maja till 17.30 för att ta bussen mot Vagnhärad. Från Vagnhärad hade jag fått åka mot Södertälje. Från Södertälje hade jag fått ta tåg mot Läggesta och från Läggesta buss till Laxne. Hemma 20.00 på kvällen.
– Det här är en otroligt bra region att bo i, säger Maja. Just därför tycker jag att det måste finnas en bra, fungerande och prisvärd kollektivtrafik!
– Alla kan inte ha bil. Jag har valt att avstå min bilplats till någon som behöver den bättre. Jag har alltid åkt buss. Det är mitt inlägg i miljödebatten.
Maja lägger på ett nytt vedträ på brasan i kaminen mitt i vardagsrummet.
Huset är byggt 2016, av ryska timmerstockar och med torvtak. Det är fullt av fiffiga och innovativa lösningar.
Precis så borde kollektivtrafiken vara, menar Maja. De bästa hjärnorna skulle engageras i kollektivtrafikens planerande. Varför inte självkörande elbilar? Minibussar och tätare turtäthet?
Framför allt borde biljettpriserna sänkas, säger Maja och talar utifrån ett livs erfarenhet.
– Jag har fem barn. Jag har flyttat med buss. Jag har tagit hem plantor och fruktträd med buss. Jag har kört möbler med säckkärra på buss.
– Jag har möblerat det här huset med i huvudsak möbler som jag har köpt på Auktionsverket i Gnesta och tagit hem på bussen. Affärerna i Gnesta är fantastiska. I Gnesta kan man egentligen handla snudd på allt man behöver.
Problemet är att ta sig dit. Det har blivit för dyrt. Majas hus har råkat hamna på fel sida om en zongräns. Majas bussresa är knappt sex kilometer men innefattar två zoner, numera 2 x 30 kronor (med reskassa 48 kr) för en enkel resa. Hade hon velat åka till Trosa hade hon hållit sig i samma zon och bara behövt betala 30 kronor (24 med reskassa).
Varför ta sig till Gnesta när Mölnbo är närmare?
– Nästan allt finns i Gnesta, säger Maja. I Mölnbo finns i princip bara restaurangen och kaféet Abbes … det är visserligen inte så bara, Abbe gör verkligen en samhällsinsats!
Även en prylbantare som Maja behöver handla och då är det Gnesta som gäller.
– Vi är några som går. Då måste man gå längs väg 57. Där kör folk väldigt fort. Man är pressad mellan fasta vägräcken och bilarna – det är extremt obehagligt! Och just nu är det beckmörkt både på morgonen och eftermiddagen.
Hon är inte ensam. Många elever på Vårdinges folkhögskola går längs samma väg.
Man måste ge folk en positiv upplevelse i stället för att skrämma bort dem, tror Maja.
– Det måste det bli någonting lustfyllt med att ställa bilen. Engagera de smartaste kreatörerna, och låt även chaufförerna komma till tals när turerna ska planeras, säger hon.
