Hon är Årets Gnestabo 2020

– Vi har stora planer för 2021. Planer som – ta i trä – förhoppningsvis går att genomföra, säger Emma Crossley-Zels, som här poserar med diplomet hon fått som Årets Gnestabo 2020.

I början av det här millenniet hade den som sagt ”Björnlunda” till Emma Crossley-Zels fått en tom blick till svar. Hennes pappa är från Lancashire i nordvästra England, hennes mamma från Sala i Sverige. De bodde i Reading utanför London de första åren, innan pappan fick jobb i Paris och de flyttade dit.

– Men mamma ville hem till Sverige. Hon såg ett hus i en bostadsannons i tidningen och blev förälskad i det. Så vi flyttade till Björnlunda när jag var 15 år, säger den numera 33-åriga Emma, när ÖSP kommit på besök och hon precis torkat av borden inne i Björnlunda Resto inför den stundande lunchen.

Läs mer: Han är Årets Trosabo 2020

Omställningen från att bo mitt i smeten i en av världens största städer, till att försöka finna sig tillrätta på den sörmländska landsbygden, var inte alltid smärtfri. Gymnasie­tiden bestod mycket av pendling till skolan i Södertälje. Efter ett sabbatsår, där Emma bland annat jobbade hos mamma Gisela – som då tagit över bangolfen och det tillhörande gatuköket – ville hon ut i vida världen igen. Det blev en flytt till Skottland, där hon studerade psykologi.

– Min mamma ägde allt­ihop, även om vi arrenderar ut själva bangolfen till Daga Bangolfklubb. När mamma blev sjuk flyttade jag hem från Skottland. För fyra år sedan började jag driva golf­baren och vi började även ha motorträffar. Sedan gick jag starta eget-kurs och 2019 startade jag mitt egna företag. I samma veva ändrade jag namnet till Björnlunda Resto, då jag ville gå ifrån gatu­kökskänslan en aning och mer fokusera på dagens lunch – och framför allt att vara en tydligare del av samhället Björnlunda, säger Emma.

Det har hon verkligen blivit. Hon fick närmare 300 av rösterna i Årets Gnestabo-omröstningen – endast hotad av en annan eldsjäl, Maria Bystedt i Skottvång – och var den enda av kandidaterna som nominerades av flera olika personer.

– Det var så många fina som var nominerade, så det var en riktig överraskning att jag vann. Det känns lite galet, faktiskt. Jättekul!

Varför tror du att du vann?

– Om jag utgår från sociala medier, tror jag att det har mycket att göra med våra motorträffar om somrarna. Då vill jag även passa på att tacka min vän Jocke Ekdahl, som hjälpt mig att dra igång och hålla i träffarna. Utan honom hade det inte blivit några träffar. De har varit väldigt populära, inte minst nu i somras, då vi corona­anpassade dem och även hade samarbete med Rönnbloms här på orten, som stod på andra sidan vägen och samlade en massa lastbilar. Jag tror att många andra valde att ställa in liknande evenemang, så därför blev nog våra träffar extra stor succé.

Men det måste väl vara något mer som fått flera hundra att rösta på dig?

– När jag flyttade hit igen var jag 28–29 år och funderade på vad jag själv skulle vilja ha här på byn. Det var sedan de tankarna jag utgick ifrån när jag planerade mina evenemang. Vad skulle locka folk att inte bara äta hos mig, utan vilja bo här, starta företag här och trivas med livet här? Att få en känsla av att man inte måste åka upp till Stockholm för att göra någonting roligt. Jag vill vara en träffpunkt för folk. Allra helst nu, när corona begränsar livet för många, inte minst äldre. Jag har kunder som kommer hit regelbundet, som inte skulle ha någon annan att prata med annars. Jag vill finnas här för dem. Och det kanske är ur den aspekten som en del röstat på mig också.

Du har lyckats bli den där träffpunkten?

– Jag sa från första början att jag ger det fem år, för att se om det funkar. Och det börjar verkligen gå åt rätt håll, efter några kämpiga år i början. Mycket för att jag börjat förstå lite mer vad folk vill ha – och för att jag fått ett ENORMT stöd från samhället. Alla står mig väldigt nära. Jag kan prata med vem som helst. Jag kan ringa till Lasse (Jarbell, som driver Ica en bit upp på vägen) på morgonen och gasta ”Hjälp, jag har ingen mjölk!” och så får jag hjälp av honom. För det vill jag också ha sagt, att det verkligen är hela byn som levt upp. Vi har Ica, Sternersborgs Choklad, gårdsbutik, loppisar, café, saluhallen om somrarna – det här har verkligen blivit en utflyktsort värd att besöka.

Numera bor Emma ensam i Björnlunda. Hennes mamma dog förra året och hennes pappa har flyttat tillbaka till England.

– Mammas död gjorde att 2020 blev extra tufft. Det har varit svårt stundtals, rätt kaotiskt ibland. Därför känns det lite extra speciellt och fint att få det här priset, säger Emma.

Priset, 5 000 kronor som hon får disponera till valfritt välgörande ändamål, kommer hon att dela upp till två mottagare. Den ena är Hjärnfonden, den andra är den lokala hembygdsföreningen.

– Hjärnfonden bedriver livsviktig forskning, som känns jätteviktig för mig. Men jag vill också gärna hjälpa till lokalt och då tänkte jag direkt på hembygdsgården.