Hjärtat stoppade inte Annie – tack vare heroiska insatser

Bengt Franzén, Annie Jonasson, Lisa Karlsson och Emelie Pettersson sitter vid köksbordet som olyckan inträffade vid. Trots det hemska som hände här, har de nära till skratt – för allt slutade ju lyckligt.

Annie Jonasson tror att det är tur att hon inte är en person som ältar saker. I sådana fall skulle det var jobbigt att aldrig få något svar på varför hjärtstoppet inträffade.

Gnestas bästa solnedgång hittar du just här, över Vängsös öppna fält. I alla fall om du frågar Bengt Franzén.

Bengt Franzén är genomblöt av svett. Han har gjort över tusen kompressioner när ambulansens så kallade ”single responder” dyker upp och tar över arbetet på trägolvet i de nyblivna grannarnas kök. Sjuksköterskan ger en strömstöt i den livlösa kroppen med en hjärtstartare. En gång, två gånger, tre gånger. Inget händer. Monitorn visar ett rakt streck, precis som i en film när någon dör.

Faller av stolen mitt under middagen

En timme tidigare. Det är en vanlig tisdag i slutet av september. Annie Jonasson rattar bilen från Eskilstuna – där hon varit och gästföreläst på en folkhögskola – på de allt smalare vägarna hem till Vängsö utanför Gnesta. Det röda huset med vita knutar flyttade hon, hennes partner Lisa Karlsson och deras gemensamma vän Emelie Pettersson in i för bara en månad sedan. Lördagen som gick var det proppat med nära vänner, som alla deltog i Gnestas allra första prideparad.

Annie tar en uppfriskande kvällspromenad, medan Lisa och Emelie gör färdigt maten: en vegetarisk gryta, med kik­ärtor och curry.

När de satt sig till bords, dröjer det bara några minuter innan Annie tar sig för bröstet. Känslan är bekant. Hon har aldrig haft hjärtproblem, men som tonåring hade hon en period med låga blodvärden, vilket gjorde att hon svimmade någon enstaka gång. Med lugn röst säger hon ”det känns som att jag ska svimma”, innan hon faller av stolen.

– Jag tar tag i Annie och känner direkt att något är väldigt fel. Det känns läskigt. Jag ropar åt Emelie att ringa 112 och att hon ska springa och hämta våra grannar, Bengt och Eva. Vi vet nämligen att Eva är sjuksköterska. Medan Emelie slirar ut på grusgången, lägger jag Annie i fram­stupa sidoläge, vilket inte är rätt. Men jag är rädd, har ingen koll, förstår inte ens om hon andas eller inte. Allt är lite blurrigt, säger Lisa.

Rosslande läte – när kroppen dör

Eva visar sig vara på Öland. Men Bengt är hemma. Emelie får honom att direkt förstå allvaret i situationen.

– När jag kommer in i köket är Annie i princip död. Det känns konstigt att säga så, men det var precis så det var. Hon hade ingen andning och ingen puls, säger Bengt.

Tidsaspekten är central, varje sekund otroligt viktig. Även om oddsen är ofördelaktiga, påbörjar Bengt hjärt-lungräddning utan att fundera. Han har jobbat på ett stort flygbolag i över 30 år och fått HLR-utbildning kontinuerligt. 30 kompressioner, följt av två inblåsningar. Rytmen sitter i ryggmärgen.

– Jag känner mig tvungen att fortsätta, minut efter minut. Känner mig asocial gentemot Emelie, som försöker prata med mig utan att jag svarar. Men jag kopplar ifrån allt annat.

En kort stund hör Bengt andning. Men det är inget normalt ljud, utan en andning som ligger långt ner – det rosslande läte kroppen ger ifrån sig när den håller på att dö.

Bengt fortsätter ändå. Han håller på i närmare 20 minuter totalt.

– När jag gick en HLR-kurs senare på hösten, förstod jag ju att det som Bengt gjorde – att orka hålla på så pass länge – är helt sjukt egentligen, säger Lisa.

Fantastisk blåljuspersonal

Dagtid befinner sig en ambulans i Gnesta. Strax efter klockan fyra på eftermiddagen har den åkt tillbaka till stationen i Nyköping och fått avbyte av en single responder-bil. Det är ett akutfordon och har en sjuksköterska med mångårig erfarenhet i stället för två, men innehåller allt det nödvändiga för att kunna rädda liv.

När single respondern anlänt till Vängsö och givit ström rakt in i Annies hjärta tre gånger utan resultat, håller hoppet på att rinna ur det lilla sällskapet. Men så, på det fjärde försöket, blir hjärtslagen plötsligt normala.

Strax dyker deltidsbrandmännen från Sörmlandskustens räddningstjänst upp och sedan kommer även en ambulans.

Lisa har svårt att ta in vad som händer, även efter att Annies hjärta börjat slå igen. Det första Lisa minns är att hon sitter i vardagsrummet ihop med en brandman. Han har varit med och släckt branden på Powerbox bara två dagar tidigare och ber om ursäkt för att han och kollegorna fortfarande luktar så starkt av rök.

– ”Du luktar som Annie”, säger jag – Annie jobbar på träverkstad och jag tycker att det känns tryggt att han luktar som henne, säger Lisa.

Emelie sitter med i vardagsrummet. Hon är också skakad, men mer ”med i matchen” än Lisa.

– Räddningspersonalen är helt fantastisk! De tar hand om allt. Lisa vägrade först gå från köket, men de sa bara lugnt att vi skulle gå därifrån. De ställer alldagliga frågor, som hur länge vi bott där. De ringer Annies föräldrar. De går runt och kollar så att vi inte har några ljus tända eller spisen på. De rekommenderar vad vi ska packa med oss till sjukhuset. Och det behövs, för Lisa plockar på sig tre huvudkuddar och propsar på att inte ta med sig något annat, säger Emelie.

Ambulansen kör Annie till intensivvårdsavdelningen i Eskils­tuna. De andra hänger på i egna bilar.

Läget är kritiskt. Annie ligger nedsövd på intensiven. Det är oklart om hon kommer att överleva.

Lisa vakar ständigt vid sin partners sida, förutom de nätter hon inte får plats att sova på sjukhuset. Hon vakar inte ensam, Emelie och många andra vänner byter av varandra för att göra Lisa sällskap.

– Ovissheten den här första veckan är det värsta jag varit med om, någonsin. För varje dag som går får jag dock upp förhoppningarna, även om de sällan är högre än ”bara du kommer hem Annie, så spelar det ingen roll i vilket skick, bara du finns och kan ha ögonen öppna”, säger Lisa.

Den bästa sortens julklapp

Den 24 december 2018 hade Annie varit hemma i snart två månader och börjat piggna till på allvar. Körförbudet hade precis hävts. En biltur blev den perfekta julklappen.

När vi en solig vårkväll sitter i köket där olyckan inträffade och de fyra huvudpersonerna minns tillbaka, beskriver Annie känslan att köra bil igen som härlig.

– Särskilt eftersom jag aldrig hade bosatt mig så här pass lantligt utan möjligheten att köra bil. Så att sitta bakom ratten igen var en stor frihetskänsla.

Vart åkte du?

– Vart åkte jag? Gud… Var någon av er med då på julafton? Jag kommer faktiskt inte ihåg.

Lisa har varit van att leva med en person som minns det allra mesta, in i minsta detalj.

– Nu minns jag lite mer som … en vanlig person, säger Annie.

Av tiden på sjukhuset minns hon inte särskilt mycket. Minnesbilderna är röriga och smälter ihop.

– Jättemånga undrar vad det första är som jag minns. Det finns inte direkt något sådant tydligt, utan det är ett ganska suddigt uppvaknande. Det enda som jag har någon slags tydlig känsla av, är att jag var någonstans där alla var väldigt vänliga, snälla och hjälpsamma.

”Fullständigt unikt”

Hon är fortfarande hjärntrött. Hon är sjukskriven och ska backa direkt om hon börjar känna sig stressad. Samtidigt ska hon inte bara ligga still hemma, utan utmana sig själv. Att ta en fridfull promenad i skogen eller att hålla på med enklare hand­arbete är bra saker. Då passar det att hon bor på landet samt att hon i vanliga fall jobbar som lärare i trähantverk på Vårdinge folkhögskola. Hon arbetstränar redan på skolan och har även en atelje i Stockholm dit hon åker ibland.

Ungefär fem procent av de som drabbas av hjärtstopp överlever. Få av överlevarna kommer ut helt hel­skinnade på andra sidan.

– Det är otroligt att det inte blev några skador alls. Du måste vara ett fullständigt unikt fall, säger Bengt till Annie.

– Jag fattar knappt hur det kunde gå så här bra. Jag var beredd på att Annie skulle komma hem i ett helt annat fysiskt skick och att vi skulle få bygga om allt, säger Lisa.

Efter sin helt livsavgörande insats har Bengt Franzén fått många ryggdunkningar och glada tillrop. Han tar det hela med ro.

– En del säger att jag är en hjälte.

Bengt himlar med ögonen.

– Jag avskyr ordet, ”hjälte”, jag tål inte att höra det. För det är inte mig det här handlar om, det handlar om att göra det man kan göra för att hjälpa en annan människa.

Det som hade kunnat sluta i en tragedi, blev i stället en glad nyhet.

– Det var när jag läste en ÖSP-artikel om deltidsbrandmännen och satsningen på Första insatsperson i Vagnhärad (ÖSP nr 6 2019), som jag hörde av mig till er på tidningen. För här har vi ett klockrent exempel på när den lokala blåljuspersonalen, både ambulans och räddningstjänst, gör stor skillnad, säger Lisa.

Glada över mänskligheten

Inte nog med det. När det är som svårast och jobbigast, går folk samman.

– Vi hade bara bott här i en månad när allt det här hände och ändå ställde varenda granne upp. De fixade med vår bil, kom med blommor och bjöd på fika, skjutsade oss. Man blir så glad över mänskligheten på något sätt, att man kan vara med om något sådant här fruktansvärt och känna rädsla för hur man ska klara av allt, och det visar sig att människor man knappt känner tar hand om en. Och människor man känner också för den delen: väldigt många av våra vänner utifrån har hjälpt till mycket också. Det är väldigt fint.