Hästar hälsar på hos äldre – för hälsans skull

Emelie Littorin, Marita Ljungdell och hästen Birgit.

När din vandringsfärd är över,
vänta gröna ängars klöver,
på dig min trogne gamle vän.

Tom Stening spelar på gitarren och sjunger ”Gamle Svarten” inne i värmen, medan Birgit, Vilda och Frasse springer runt nakna på den inhägnade baksidan utanför fönstren.

Nej då, riktigt SÅ roligt har man inte ens på Trosagården. Trubadurande Tom är för all del i allra högsta grad en människa, men Birgit och Vilda är två knubbiga shetlandsponnyer och Frasse är en golden retriever.

Matade med morot

De boende är just nu uppe i en trivsam julgransplundring – med en klassisk godispåse som grädde på moset – men har tio minuter tidigare varit ute och hälsat på djuren. Vissa nöjde sig med att nyfiket titta på, medan andra gosade med de pigga små gästerna. Några vågade till och med mata hästarna med morot.

Rigmor Granlund drog försiktigt sina rödmålade naglar genom Birgits svarta man.

– Det var mysigt! Jätte­mysigt. Jag tyckte om att klappa dem, det tror jag att alla tyckte, säger Rigmor.

Arne Larsson höll sig inom­hus, men fick senare sträcka ut handen genom ytter­dörren och klappa en av hästarna.

– Hörrudu, det är ett trevligt inslag det här, tycker jag. Jag menar, det bryter ju lite mot allt annat. Det är annorlunda.

Emelie Littorin är enhetschef på Trosagården. Hästarna och hunden är hennes. Med hjälp av dottern Ella (du kan läsa mer om Ella i ÖSP nummer 23 2019, som finns digitalt på osp.nu) brukar hon ta med sig djuren till boendet ett par gånger per år. Det är lätt gjort, då det inte tar mycket mer än en kvart att hämta djuren från gården utanför Vagnhärad.

Varför gör ni det här?

– Dels för att det ska hända något utöver det vanliga. Dels för att så många som möjligt av de boende ska komma ut i friska luften. Det finns många ursäkter om att de inte orkar eller helt enkelt inte vill, men kommer det djur brukar nästan alla vilja komma ut, säger Emelie.

Vad kan sådana här möten ge?

– Trosa ligger lantligt och många är uppväxta med djur. De flesta har haft egna husdjur, som hund eller katt, medan flera har vuxit upp på bondgård. När de känner på pälsen får de minnen från sin egen barndom. Många blir väldigt glada och vissa blir rörda. Vi har bara fått positiva reaktioner.

Är det några som blir rädda?

– Nej. Det kanske hade varit annorlunda om det handlat om stora hästar. Men de här två är behändiga i storleken. Även om de är busiga, är de inte farliga, utan väldigt tränade och vana vid människor. De går faktiskt gärna fram och lägger mulen i någons hand.

Kan prata om besöken i veckor efteråt

Personalen ser på nära håll hur de boende lever upp när djuren kommer på besök.

– Precis under tiden som de hälsar på djuren ser man hur de lyser upp i ansiktet, att ögonen börjar le. Efteråt pratas det mycket om besöket, att det har hänt och vad som har hänt. Och det snacket brukar hålla i sig någon vecka eller två. I alla fall just här på den avdelning där vi jobbar, då det inte är någon demensavdelning, säger undersköterskorna Karin Bråth och Malin Hedlund.

Djurens blixtvisit är måhända det mest udda, men absolut inte det enda, sättet som personalen sätter guldkant på de boendes tillvaro. Det rör sig om allt från uppskattade, återkommande initiativ till större engångshändelser. Tom Stening är ett av de stående inslagen.

– Vi ville ha någon utifrån, så att vi inte tar resurser från personalstyrkan. Inte minst då det inte är alla som är bekväma med att sjunga och spela. Så Tom kommer hit en gång i veckan och underhåller. Ibland har han även lite bingo eller anordnar tipspromenader, säger Emelie Littorin.

De har även haft besök av Blå Tåget, åkt raggarrundor ihop med Ängsgården, sålt korv från en korvvagn (för en symbolisk, väldigt låg summa), arrangerat afternoon tea, haft 70-talsfest och hållit i pubkväller med öl till självkostnadspris.

– Sedan ordnas det mindre grejer på avdelningarna också. Nyligen bad de boende om pizza, så vi åkte och köpte pizzor, som vi skar upp och serverade med ett glas läsk. Det tyckte de var jättekul, berättar Malin Hedlund.

– Och så har vi våra måndagstårtor också, fyller Karin Bråth i. Istället för att fira in helgen, firar vi in den nya veckan med en tårta.

Ska vara minst lika roligt som hemma

Emelie Littorin är för spontana initiativ. Så länge som de håller sig inom regelverket (när djuren är på besök får de till exempel inte vistas inomhus på grund av hälsorestriktioner) tar hon tacksamt emot förslag från personal, boende eller släkt till de boende.

– Livet ska inte vara tråkigt bara för att man flyttat in på ett äldreboende. Det ska vara precis lika roligt som hemma, om inte roligare, säger hon.