”Hans själ finns bevarad på tusentals väggar”
ÖSP:s redaktionschef hyllar en man som förevigade minnen för generationer av Trosabor.
KRÖNIKA Jag är inget levande uppslagsverk. Till skillnad från en sådan som Bengt Landin, vars krönikor du kan njuta av på sista uppslaget i varje nummer av ÖSP, kan jag inte hala fram fantastiskt detaljrika anekdoter om min uppväxtkommuns historia på beställning. Det sitter liksom inte i väggarna.
Som tur är sitter det på väggarna, hemma hos mina föräldrar.
Svartvita bilder från förr, på släktingar med allvarsamma ansiktsuttryck. Betydligt nyare foton i färg.
Mest iögonfallande är ett gruppfoto på mig och mina syskon. Mitt långa röda hår sticker ut mest, på alla sätt förutom de bra. En lejonman. Nej, inte på ett ståtligt Mufasa-i-Lejonkungen-sätt, utan på ett hans-skabbiga-bror-Scar-sätt. ”Och så gick du och klippte dig bara några veckor senare! Den där bilden ska jag aldrig ta ner, så att du får fortsätta skämmas”, som min mamma brukar skämta.
För snyggt var det inte. Håret alltså. Det inramade alstret var skarpt och välkomponerat. Givetvis taget av Trosas fotomaestro Stig Larsson. Annells Foto står det nere i hörnet, som på flera andra ställen där på väggen.
Stig gick bort i början av december. Du hittar ett fint minnesord av hans kusin Gunilla på näst sista sidan i det här numret.
Jag kände inte Stig personligen. Men han brukade alltid hälsa glatt när vi möttes på stan, oavsett om jag var en långhårig tonåring eller tunnhårig tvåbarnspappa.
Jag är långt ifrån ensam om att ha upplevt Stig på det sättet.
Ett par dagar innan julafton delades en minnesruna i ett av de lokala Facebookforumen. Det som stack ut var inte de över 300 reaktionerna – det kan hända även på ett inlägg om EPA-traktorer eller viltolyckor – utan att många av de 185 kommentarerna innehöll en personlig anekdot i mikroformat.
”Alltid nära till skratt, tack för trevliga samtal på stan.”
”Stig var en mycket god och trevlig man som tog sig tid att prata med alla. Ett föredöme som jag såg upp till.”
”Trosa blir fattigare när Stig inte finns här längre.”
Det stämmer bra – Trosa blir fattigare. Men att säga att Stig inte finns längre är en sanning med modifikation. Hans själ finns bevarad på tusentals väggar i Trosa kommun. Det är det ingen annan, levande som död, som har lyxen att skryta med.
Någon tyckte att Stig borde utses till Årets Trosabo efter sin död. Nu delas inte ÖSP:s pris ut postumt, men om vi hade gjort det, hade Stig varit en huvudkandidat.
Omröstningen för Årets Trosabo och Årets Gnestabo närmar sig målsnöret. Närmare 1 500 röster har redan kommit in. Gå in här för att rösta du också.
