Från ryggbrott till genombrott – Simon Carlssons resa
Simon Carlsson var tre millimeter från förlamning. Fyra år senare är han svensk mästare – i en annan sport än det var tänkt. Nu väntar en helt ny vardag.
Texten publicerades ursprungligen i ÖSP nr 17, 2018.
Trotabs kontor är en rätt anonym, låg byggnad nere vid Edanöbrons fäste. Simon Carlsson tar emot utanför kundingången, skakar artigt hand genom min bilruta och guidar mig sedan in genom grinden som vetter mot ABC-bryggorna.
Simon är snickare. Det är han inte ensam om på företaget, men hans skåpbil sticker ut. En svensk flagga följt av hans namn på dörren, ”Cykla mountainbike med Simon!” på sidan, sponsorernas loggor utspridda där de syns bäst.
– Trotab är min absolut största sponsor och hjälper mig otroligt mycket. Sedan är jag även sponsrad av Söderbergs personbilar och min klubb Trosabygdens OK. Det är jäkligt dyrt att konka runt. Ena helgen är jag i Finland och nästa helg ska jag vara redo att köra i Norge. Däremellan ska jag hinna med att laga det som kanske gått sönder…
Och jobba…
– Och jobba. Alla i min vardag bidrar mycket, från syrran som gör matlådor till morsan som tvättar kläder. Jag är extremt tacksam för min familj, mina kompisar och mina sponsorer. Det här hade aldrig funkat utan dem.
Allt är som det var tänkt från början. Fast samtidigt inte alls. För det var inte i mountainbike-grenen enduro Simon skulle bli bäst i Sverige.
2014. Simon är en stor motocrosstalang, sponsrad av Yamaha, och tillhör den svenska eliten i 125-kubiksklassen. Under ett helt vanligt träningspass går allt snett. Stötdämparen på crosscykeln packar ihop sig och skjuter iväg Simon över styret. Han landar på huvudet och får sedan fordonet i ryggen. Skadan tar på den sjätte kotan, en bit upp på ryggen.
– Enligt läkarna var jag bara tre millimeter från att bli förlamad – så det var ganska nära att det sket sig ordentligt. Jag har inte suttit på en cross sedan dess, i alla fall inte i de hastigheterna, berättar Simon, när vi satt oss inne i ett av Trotabs arbetsrum. Utanför fönstret står skåpbilen, där den svarta siluetten av en cyklist i farten skvallrar om vad som förvaras i skuffen. Ett liv på två hjul ger man inte upp så lätt.
– Jag har cyklat hela mitt liv. Det var det första jag gjorde när jag hade vaknat från att jag var tre år gammal. När jag var liten var jag ute och tävlade i motocross över hela Sverige. Så fort vi kom till tävlingsbanan slet jag ut den vanliga, lilla cykeln och började köra med polarna.
Tre år efter ryggskadan stod Simon på startlinjen i sin allra första SM-deltävling i enduro. Han kom fyra. Den placeringen lyckades han aldrig toppa, men tack vare ytterligare tre stabila tävlingar slutade han ändå femma i SM-totalen.
Gjorde det honom till en kändis i Cykelsverige? Knappast.
– När säsongen drog i gång igen i maj visste ingen vem jag var.
Det vet de nu. Från deltävling två bar han ”oneplate” på styret, en motsvarighet till landsvägscyklingens ledartröja. Han gjorde det inte bara i Sverige, utan även i Norge. Tidigare i höstas kunde Simon titulera sig både svensk och norsk mästare.
Så du är bäst i Norden?
– Nja. Vi har två svenska åkare som inte är med på alla SM-deltävlingar, Robin Wallner och Zakarias Johansen. De kör världscupen och är ”top of the line” i världen. Dit upp har jag fortfarande en bit.
Men det är dit han vill komma. Och numera är den målsättningen mycket mer rimlig än den var för bara några veckor sedan. Redan innan den sista SM-deltävlingen damp det ner ett mejl i Simons mejlkorg. Avsändare: Dala Sports Academy Elit. Det handlar om Sveriges främsta miljö för elitidrottare att utvecklas i. De flesta som blir antagna är världsmästare eller åtminstone svenska mästare.
Simon var upp till Falun för intervju. Några dagar senare fick han ett nytt mejl.
– De skrev att de väldigt gärna ville att jag skulle vara med. Vi är 12 cyklister som är antagna, de tre främsta från varje disciplin. När det gäller cykling brukar det bara vara folk från Dalarna som kommer med, för vanligtvis är det de som är bäst. Jag har blivit antagen för mina resultat, men även för min ambitionsnivå och hur jag är som person, för det blir ju en tajt grupp som ska träna och fungera bra ihop.
När det här ÖSP-numret når postlådorna har Simon nyligen flyttat. Det blir fem till åtta pass i veckan med absolut toppsparring, där nämnde Zakarias Johansen är en av träningskompisarna.
Simon kommer emellanåt att komma hem för att ströjobba på Trotab. Men han hoppas även hitta ett deltidsjobb som brandman, något han varit nere i Trosa.
Har Dala Sports Academy varit ett mål du haft sedan du började?
– Nej, verkligen inte. Jag har aldrig ens tänkt tanken att bli antagen där. De har nyligen lagt till mountainbike, då Sverige börjat bli allt duktigare i de disciplinerna.
Med sina 21 år är Simon yngst av alla cyklister i Dala Sports Academy.
Varför har det gått så fort för dig?
– Rent sportsligt gick vinterträningen riktigt bra – jag var knappt sjuk och kunde träna väldigt mycket, med bra kvalitet på allting. Sedan är jag en sådan person som vill ganska mycket, jag lägger hela mitt liv på att bli bra. Samtidigt har jag tillräckligt med distans för att skynda långsamt, då det viktigaste är att bli en erfaren och kompetent cyklist till slut. Därför kör jag aldrig över min förmåga och blir hellre femma och får med de poängen, än kör stenhårt, kommer sist och får inga poäng alls.
Enduro
UTFÖR, UPPFÖR En endurotävling är som fem till sju downhillåk. Deltagarna cyklar upp för ett berg (transportsträcka) och sedan ner för det (specialsträcka). Det är den hoplagda tiden av samtliga specialsträckor som räknas. Snabbast totaltid vinner tävlingen.
MISSAD START Om du inte orkat upp på plats när det är din tur att starta får du tidstillägg eller blir diskad.
REKORDFART Enduro är Sveriges och även världens snabbast växande cykelsport. Runt 400 personer står på startlinjen i varje SM-deltävling, omkring 100 av dem tävlar på elitnivå.
VM? Det finns en världscup, men ännu inget VM. Simon Carlsson tror dock att det handlar om när snarare än om. ”Förmodligen finns det ett officiellt VM inom en treårsperiod”, säger han.
Mountainbike-sporten har blivit så pass stor att det går att leva på den. Världseliten tjänar bra med pengar. På SM-nivå är det annorlunda. Tack vare sina sponsorer går inte Simon Carlsson med lika mycket minus som en del andra.
– Men det är inte så att jag gör någon vinst på enduron … inte än. Om ett par år hoppas jag kunna gå plus/minus noll. Inom en femårsperiod skulle jag vilja cykla med lön.
Mot slutet av SM-säsongen kom det fram folk och ville prata på tävlingarna. Simon, som i vanliga fall inte ens vill ha med sin egen familj på tävling, har svårt för den typen av störningsmoment.
– Jag är inte riktigt där ännu. Jag kan inte slappna av och prata skit en liten stund när någon kommer fram innan ett lopp. Jag har fullt sjå med att rå om mig.
Du har alltså fått en försmak på hur det är att vara idrottsstjärna?
– Helt klart. Den enkla biten är att cykla. Det gäller inte bara pratglada åskådare eller funktionärer, utan det är fruktansvärt mycket som ska fixas runt omkring. Cyklar som det ska mekas med, resplaner som ska göras, boende som ska bokas – det är en jäkla apparat.
Men det är världsstjärna du vill bli?
– Ja. Jag skulle aldrig utsätta mig för att köra enduro om det inte vore för att jag tror att jag kan bli en av de bästa i världen. Jag tror inte att det är hälsosamt att göra det här halvhjärtat. Ska man göra det, ska man göra det ordentligt.
För fyra år sedan var han med om sitt livs olycka. Numera har cykeln ingen motor, men det handlar ändå om svårbemästrade banor i brant utförsbacke. Hastigheterna är höga, risken att vurpa stor.
– Jag ska inte säga att jag är rädd när jag kör, för det är jag inte. Men däremot tror jag att jag är ganska medveten om att jag kan skada mig. Den känslan ligger ju alltid där och gror. Saker kan hända – och det finns risk att det inte slutar bra alls.
Varför kör du då?
– För att det är det roligaste jag vet.
Du har det i dig sedan barnsben?
– Ja. Och helt ärligt är jag mer rädd för ett brev från Skatteverket än att ramla i backen.
Simon Carlsson
ÅLDER 21 år.
FRÅN Vagnhärad. Växte upp i en villa nära Lånestaheden. Hans föräldrar bor fortfarande kvar i huset.
TÄVLAR På elitnivå i enduro. Regerande svensk och norsk mästare.