Från Iron Maiden till Trosa och Hölö

Kristin Bomans favorit Keith Richards spanar ner på Dennis Stratton från en av flera stora bilder på väggarna. Dennis ville gärna stanna i Trosa och sa skämtsamt att han skulle byta lås till rummet.

Dennis Stratton på scen med Otto von Lucidor och hans band. Musikvideon spelades inte bara in här, i Hölö, utan det franska filmteamet tog även klippbilder från intervjun Dennis hade med ÖSP i Trosa.

Otto von Lucidor med riktig rockstjärne-look.

På Youtube finns en uppladdning som heter ”Iron Maiden – Live at Ruskin Arms (1980)”. Det är en av ytterst få inspelningar som finns på nätet med Dennis Stratton i bandet. Uppladdningen har setts en kvarts miljon gånger och följs av kommentarer från fans från hela världen. ”Vilken rå energi som Dennis hade på scenen!” och ”Dennis var fantastisk och så underskattad” är två av meningarna som uppmärksammar gitarristens insats på den svettiga, tajta – och tyvärr också ganska mörka – inspelningen.

Närmare 40 år efter att ha lämnat det som sedan skulle bli ett av världens största hårdrocksband genom tiderna, har Dennis precis avrundat en promenad längs Trosaån via stadens lilla torg – ”Det såg ut som en mycket vacker, pittoresk småstadskuliss för en filminspelning.” – och slagit sig ner i en fåtölj i den Keith Richards-hyllande sviten ”Glimmer Twin” på Bomans hotell. Hur hamnade han här?

Något av det bästa de gjort

Jag brukar akta mig för att nämna mig själv i artiklar och reportage. Det är inte jag som reporter som ska stå i centrum, utan ämnet eller intervjupersonen. Men i det här fallet gör jag ett undantag. När en man vid namn Otto von Lucidor ringer upp mig tidigt en fredagsmorgon för att tipsa om att en av Iron Maidens originalgitarrister kommer till Trosa dagen efter, gör han en ansats till att berätta om vilka ”Maiden” är, innan han – förhoppningsvis i vad som upplevs som trevlig ton – avbryts av mig.

Jag har sett Iron Maiden live flera gånger. När jag gick i nian skrev jag inte bara en, utan två uppsatser om bandets historia. Trots att det var länge sedan jag lyssnade på dem mer än spontant någon gång ibland, håller jag fortfarande den första plattan – och hitten ”Wrathchild” från den andra fullängdaren ”Killers” – som något av det bästa de gjort.

Att Dennis lämnade Maiden efter någon form av osämja med managern Rod Smallwood lyckas jag gräva fram djupt ur minnesbanken, utan att googla. De olika medlemsbytena – som var många framför allt i början – är tydligt återberättade genom åren. Så att diskutera uppbrottet är egentligen ganska ointressant.

Roligare är varför Dennis tagit sig från sin internet­befriade gård öster om London till Trosa. Eller snarare: varför han ska till Hölö.

Träffades på en pub i England

Otto von Lucidor bor ute i skogen. Länsgränsen klyver huset på mitten. Ena sidan tillhör Mölnbo, andra Vagnhärad. Hans band Lucidor spelar tung, svängig rock och har replokal i Mölnbo.

Att det blev ett samarbete med Dennis Stratton är en ren slump. Otto hade satt fingret på den engelska kartan på måfå och dragit iväg på pub-sightseeing på landsbygden. Inne på en lokal liten bar berättade en av de anställda att den tidigare Iron Maiden-gitarristen brukade spela där ibland och att han bodde i närheten.

– Jag lyssnade på lite av det han gjort – inte bara Maiden, utan även senare med Lionheart och Praying Mantis – och tyckte att det var riktigt bra. Jag kontaktade honom genom en vän, vi drack några öl och skakade hand – och på den vägen är det, säger Otto.

Låten ”Beer Hell” släpptes redan för två år sedan. Dennis var inte med och komponerade själva låten, men la solot som gör den komplett. Den typen av gästspel brukar han sällan göra.

För det första har han inte tid – pubspelningarna i Londonområdet varje vecka kompletteras med flängande runt hela världen med olika covergrupper. Låtlistan är alltid densamma, med drygt tio alster från Iron Maidens två första plattor.

För det andra gillar han inte att göra folk besvikna. Det är ett återkommande tema under intervjun, att Dennis berättar om sin rädsla för att få andra att se dåliga ut. Han är så långt ifrån en diva som man kan komma.

Varför blev det just Lucidor?

– Jag vet inte riktigt… Vi kom väldigt bra överens, jag och Otto. Soundet var helt annorlunda jämfört med det jag är van vid: rockigare, mer ”grungy”. Sedan var jag väl sugen på att testa, då jag inte gjort något liknande på länge. Det var som ett litet äventyr för mig.

Det lilla äventyret blev plötsligt aningen större, två år senare.

Spelade in musikvideo hos MC-klubb

Dennis har varit i Sverige förut. Första gången så tidigt som i mitten av 70-talet, före Maiden, i en annan grupp som var förband åt Status Quo. Senast var en återföreningsspelning med Lionheart på stora Sweden Rock Festival för ett par år sedan.

Den här gången var scenen betydligt mindre. Musik­videon för ”Beer Hell” spelades till stora delar in under en live­spelning på en MC-klubb i Hölö.

– Det gick skitbra! Dennis var på gott humör hela tiden och var väldigt tillmötes­gående, säger Otto efter den intensiva lördagen.

Bidrog till Iron Maidens signum

Gitarrsolot ger ”Beer Hell” en extra dimension. En fin prick över i:et. Men inte mer än så. Dennis inverkan på Iron Maidens sound, hur bakvänt det än må låta, är betydligt större.

Om vi tar oss tillbaka till det där Youtube-klippet och en kommentar som sticker ut: ”Många av Iron Maidens sånger var så annorlunda innan Stratton kom in och modifierade dem. Han får inget erkännande alls. Det gör mig väldigt ledsen.”

Dennis själv pratar bara gott om sina tidigare bandkollegor. Han är glad åt att ha kunnat leva på musiken hela livet och verkar, helt ärligt, inte en tillstymmelse till bitter. Han brukar fortfarande träffa Maidens ledarfigur och låt-maestro Steve Harris regelbundet för att dricka öl och snacka skit.

När det kommer till sitt bidrag är Dennis inte kaxig, men inte heller blygsam.

– När jag anslöt hade de bara en gitarrist (Dave Murray). Med två gitarrer märkte vi hur låtarna genast växte och blev större, bredare och djupare. Helt andra melodier. Materialet var redan färdigskrivet, både för första albumet och även till stor del för det andra. Skillnaden mellan albumen var att jag mest la på min gitarr till det första, men kunde vara med och influera och påverka melodierna på ett helt annat sätt till det andra. Att ha flera gitarrslingor – idag med tre gitarrister till och med – blev sedan Iron Maidens signum, det som fick bandet att sticka ut. Jag är stolt över att ha varit en del av den utvecklingen.