Cecilia tar tag i Tomtaklintskolan

TROSA Ordning och reda. Jobba elevnära. Cecilia Engstrand är tydlig med vad hon vill som ny rektor på Trosas mest omdiskuterade skola.

Tomtaklint var under lupp hela förra läsåret. Föräldrar tyckte till, lärare slutade, politiker diskuterade och media skrev i ett enda stort virrvarr. Vissa tyckte att problemen förstorades, andra att det borde ha tagits större krafttag.

Nu är vi ett par månader in på läsåret 2018/19. Den vita, kantiga byggnaden står kvar. 300 elever ryms fortfarande innanför väggarna. Lärarkåren må vara lite kantstött, men vill lägga gammalt groll bakom sig.

Ingen är viktigare för den framåtrörelsen än Cecilia Engstrand.

Vem är hon? Och vad vill hon göra?

Från ambassaden till rektorstjänst

– Jag är född och uppvuxen i Nyköping. Språk har alltid varit min grej. Jag pluggade franska i både Schweiz och Uppsala, innan jag fick jobb på franska ambassadens handelsavdelning i Stockholm. Där var jag kvar i 13 år, säger Cecilia.

Under de åren hade du ingen tanke på att bli lärare?

– Nej, verkligen inte.

Flyttlasset gick tillbaka hem till Nyköping, den här gången med egen familj i bagaget. Cecilia snubblade över en jobbannons. Kungshagens Montessoriskola sökte fransklärare.

– På en liten friskola får du rycka in och göra allt möjligt, och det passade mig perfekt. Jag undervisade snart även i svenska och engelska. Jag pluggade samtidigt på distans, pedagogik och spanska. Mitt uppdrag bara växte. Jag kände att jag hade hittat rätt. 2008 blev jag biträdande rektor och påbörjade min rektorsutbildning. När skolan såldes till friskoleföretaget Vittra var jag rektor, sedan gick jag vidare i koncernen och tog över Vittra Röda Stan i Norrköping.

Den nya skolan innefattade ett brett åldersspann, från förskola ända upp till nian, och låg i ett socioekonomiskt utsatt område.

– När jag öppnade för­skolan 2010 omvandlades den till en närområdesskola. Från väldigt studiemotiverade elever till ett i stort sett helt nytt elevunderlag. Samtidigt lade en skola i närheten ner. Det blev en stor hög elever med annat modersmål än svenska. Så jag har verkligen jobbat med de här frågorna när man är … jag ska inte säga i kris, men i stor förändring.

”Wow!”

Det gick bra. När hon bestämde sig för att jaga nya utmaningar, var hon tryggt förvissad om att det var en välmående skola hon lämnade. Tomtaklint dök upp som ett seriöst alternativ. Cecilia tycker att det är viktigt att känna för verksamheten och Trosa har hon alltid gillat, då hon som båtfantast besökt hamnen sedan barnsben. Dessutom lockade möjligheten att jobba i kommunal verksamhet, men ändå på liten ort där det är nära till beslutsfattandet.

– Det första jag kände när jag klev in här och såg lokalerna, idrottshallen, hemkunskapssalen och allt det andra, var ”Wow! Vilken fin skola.” Nu när jag lärt känna lärarna, säger jag wow där också. Det är en oerhört engagerad lärarkår, superproffsig. Jag tror att det man längtat efter också är det jag är bra på.

Vad är det?

– Man vill ha en tydlig ledning, strukturer och rutiner. I Norrköping byggde jag en organisation från grunden, satsade mycket på det systematiska kvalitetsarbetet. Jag gillar ordning och reda, att tydliggöra saker och ting.

Fjolåret var möjligen mörkt på vissa sätt. Resultatmässigt? Niorna på ”Tomta” tog examen med de bästa betygen på många år.

– Kanonresultat. Där är styrkan i att ha kompetenta lärare som ser till elevernas bästa, turbulensen har inte gått ut över barnen. Att ha fortsatt goda resultat är självklart vårt mål och huvuduppdrag även framöver.

Elevernas välmående i fokus

– Sedan är jag en rektor som gillar att vara på golvet, ute bland eleverna. Jag kunde namnen på alla 350 barn på min förra skola. Jag är ytterst ansvarig – och då måste jag känna verksamheten. Jag kan sitta här vid datorn och hålla på med mina rapporter, men det jag får fram i samtal över lunchen med eleverna … det är det som är viktigt.

Elevhälsan är en av Cecilias hjärtefrågor. På skolan finns ett kompetent elevhälso­team. Hon hyllar även upplägget som redan fanns på plats i Trosa när hon började i
somras.

– Samarbetet mellan skola, fritidsgård, socialtjänst, ”fältarna”, ungdomsstödjarna och polisen är guld värt! Det ger oss en helt annan koll på vad som händer jämfört med min förra arbetsplats. Vi kan prata om eventuella problem och gemensamt jobba för att lösa dem.

Alla elever ska känna sig sedda. Både de som högpresterar och de som halkat efter i undervisningen.

– Kunskapsuppdraget och värdegrundsuppdraget skolan har kan inte särskiljas från varandra, de går ju i varandra. Förenklat: mår du inte bra, kan du inte heller lära dig någonting. Att vara efterfrågad i skolan är kanske viktigaste av allt. Har du varit hemma i ett par dagar, ska du höra från oss.

– Hur utmanar vi de elever som strävar långt framåt? Hur får vi rutin på de elever som har dyslexi eller funktionsnedsättningar, så att de funkar i vardagen? Vi ska ju förbereda dem för det där…

Cecilia pekar ut genom fönstret, mot världen där utan­för.

– Vi kan inte bara tänka att vi ska förbereda dem för slutet av vårterminen i nian. Det låter kanske kaxigt att säga att vi ger dem ökade livschanser, men det är precis det vi gör – och då måste alla få chansen att vara med på tåget.

Finns det några specifika utmaningar ur elevsynpunkt när det gäller just Trosa?

– Många föräldrar är oerhört engagerade, och det är på både gott och ont. De är vana att ställa väldigt höga krav på skolan. Det ska de göra, men vi får inte glömma att det är en legitimerad lärarkår som tar hand om barnens utbildning. Jag skulle vilja samarbeta ännu mer med föräldrarna, för att nå en samsyn. I slut­ändan jobbar vi ju för exakt samma sak.

Av | 2018-11-02T10:25:13+00:00 november 2018|Utbildning|

Om författaren:

Lämna en kommentar