Bo Wingård bakom äkta skolboksexemplar

För ett och ett halvt år sedan flyttade Bo och hans fru Barbro till Stockholm. De lämnade Gnesta efter fyra årtionden på orten. Bo har varit ordförande i Ådalskyrkan. Han har varit gruppledare för Kristdemokraterna och ordförande i kommunfullmäktige.

Men framför allt har han varit lärare på Frejaskolan.

Så här skriver han i inledningen av sin nya bok: ”Det är inte samma skola jag lämnade som den jag en gång kom till, på gott och ont. Mest gott.”

Han rekryterades vår­terminen 1973, bara 22 år ung (efter att ha varit nära att inte få jobbet på grund av fel­tolkning av meritpoängen). Då gick elever från Trosa, Vagnhärad och hela Gnesta kommun på Frejaskolan.

– Det var åtta klasser i sjuan när det var som värst, uppdelade i vilka orter eleverna kom ifrån, säger Bo. Jag hörde historier om dagar då Björnlunda­elever kommit med cykelkedjor för att slåss med Trosaelever.

– Jag kom dit i samma veva som man gjorde om uppdelningen och i stället började dela in klasserna utifrån vilka tillval ungdomarna hade. Det gjorde att man delvis kom åt problemen med slagsmål.

Det var inte den enda förändringen Bo var med om. 2014 gick han i pension, efter 41 år på samma skola. Sedan fortsatte han som vikarie ytterligare några terminer.

I förordet till ”Den ofrivillige skolledaren” skriver Ann-Sofie Lifvenhage och Peter Lifvenhage: ”Vi vågar påstå att över tid ingen människa gjort större intryck på fler av Frejaskolans elever och kollegor än Bosse.”

Bo själv hoppas att boken ska sätta varje del av en lärares vardag i perspektiv. Boken är inte enbart tänkt att vara en nostalgitripp i Frejaskolans korridorer, utan ska ge en mer allmän bakom kulisserna-inblick i den moderna svenska skolans framväxt.

– Behörighet, facklig kamp, skolfoto, klassresor, betyg, språkval, prov och fusk… boken täcker in varje del i en lärares vardag.

Titeln? Bo är inte den som tyst tittar på från sidlinjen. Han säger själv att han är en sådan person som vill ”förändra det han kan förändra”. Det har gjort att han varit delaktig i många olika processer. Både som informell ledare, men även som mer renodlad skolledare. Ett kort tag i slutet av 90-talet var han i praktiken rektor, även om det stod tillförordnad i jobbavtalet. 

– Men egentligen ville jag mest bara vara lärare. Det gjorde att jag hoppade tillbaka till lärarjobbet några år senare, säger han.

Han tycker i ärlighetens namn att det är rätt jobbigt att skriva. Länge körde han ”pekfingervalsen”, där man bara låter pekfingrarna jobba på tangentbordet. När han fick ont i ena pekfingret för 20 år sedan tyckte hans fru gott att han kunde lära sig att skriva på riktigt, men Bo tränade i stället upp sina långfingrar. Sedan dess har det uppstått en del skratt när han visat upp sina bästa arbetsredskap…

– Den här boken är något som jag … inte kunnat komma ifrån. Den var något jag var tvungen att föda fram, annars skulle jag aldrig fått ro. Nu kan jag släppa den. För jag har inte direkt brist på annat att göra.