Bildextra: Live passerar revy
Vad händer bakom kulisserna? ÖSP hängde med Trosarevy-gänget inför och under föreställningen ”Vilken cirkus!”.
Klockan är 15.51. Sorlet från publiken sipprar in under ridån, förbi kulisserna och ner för den enda trappa som leder från scenen till logerna i Skärborgarnas hus. Mössan som Stefan Lindell ska ha i första numret har kommit på villovägar. Det är småpanik backstage.
– Visst borde du ha kastat av dig den där uppe? säger någon.
Spola tillbaka en halvtimme ungefär. Det sminkas och byts om. Raderna av klädombyten ses över så att allt ligger i rätt ordning. Lars Jonsson sneglar mot det avlånga bordet vid fönstren, som vetter mot en boulebana och ett utegym.
– De sista fem minuterna brukar jag få ett maniskt kontrollbehov av någon anledning. Då måste jag städa upp bland grejerna om de ligger lite rörigt, säger han.
Den kvinnliga delen av ensemblen har både buggat och sjungit upp i den trånga logen.
– Genrepet gick jättebra och det gjorde även premiären, berättar Anna Lindstén.
Under premiären dagen innan var det en av dem som snubblade i trappan. Och Håkan Öberg glömde Sven Melander-kepsen på till sista numret. I övrigt flöt det mesta på väldigt bra, så idag är det inte lika nervöst.
– Det är mindre nervositet överlag skulle jag säga, då det nu är andra året för många av oss. Vi törs spela ut våra karaktärer mer. Ifjol höll jag mig väldigt strikt till manus, men i år har jag vågat ”spåra ur” ganska tidigt. Vi känner varandra bättre och är mer avslappnade, säger Håkan, och får medhåll av Peter Konradsson:
– Vi vågar ge mer bra feedback och konstruktiv kritik till varandra. Oftast handlar det om att ta i ännu mer, att överdriva hur man gestikulerar och rör sig ytterligare ett snäpp, säger han.
De är alla positiva till flytten från Tomtaklintskolans aula.
– Det är lite långt från publiken, för i aulan kunde man ju i princip peta på dem om man ville. Här är det också lite svårare att ta sig undan på sidan, lite mer trångt. Och bara en väg upp och ner för scenen. Men: själva scenen och allt annat i lokalen är mycket bättre lämpade för en revy, säger Lena Henriksson, som är en rutinerad revyräv i Trosasammanhang.
Den olösta mössgåtan får vänta. Emma Lundström skyndar på Lars Jonsson och stänger sedan dörren till herrarnas loge. Där har alla i ensemblen och orkestern samlats, förutom Emmas syster Yessica som fortfarande håller på och sminkar sig. Det är dags för den peppningsring deltagarna i Trosarevyn gjort för vana att hålla några minuter innan varje föreställningsstart.
”Alla malla tjafs uti binga bånga bejka
Alla malla tjafs uti binga bånga bej
Hej skudderi skuttirumpenstumpen
hej skudderi skuttirullan lej.”
– Kom igen nu, avrundar Håkan Öberg ramsan med, präglad av många år i idrottsomklädningsrum.
En spontan – och rätt fri – tolkning av Håkan Söderberg & Hockeylandslagets ”Nu tar vi dom” hinns också med.
15.59. Snart showtime. Lena och Peter står bakom kulisserna och pratar med inspicienten Fredrik Karlsson. Djungeltrumman har gått sedan de två föreställningarna på lördagen och flertalet biljetter har sålts under dagen.
Bara några minuter senare har Lena gjort sitt första klädombyte. Hon ser nu ut som en svartvitfläckig kossa. Publikens skratt hörs ända ner till logerna när hon äntrar scenen.
