Bengt Landin: Utlåst från kulturen

”Konst är sånt man inte kan. Kan man det vore det ingen konst”, sa Brecht. Han hade fel. I Östra Sörmland kan man. ”Kandinsky kan jag!” hette talande nog ett konstverk av Stina Berger på konstrundan i Gnesta. Trosas runda är konstigt nog trekantig: ”Triangeln”. Där står tre hörn ut – Trosa, Vagnhärad och Västerljung. Gnestas går mer i cirkel. I år kunde man dessutom uppleva konstverk i Gnesta Handels skyltfönster.

”Konst är inte livets bröd – men väl dess vin”, sägs det. Jag tror inte Humbles konditori deltog. Eller System­bolaget. Men fina unga årgångar fanns med. Elever från Freja­skolan visade nämligen sitt bildskapande. En fin idé. Vilka talanger! ”Som unga är vi alla konstnärer”, sa Picasso. Jag var nog undantaget som bekräftar regeln. Lärarens omdöme om mina alster föll utanför ramen för minsta beröm. Men vem vet? Gnestanaivisten Axel ”Tomten” Stenberg slog igenom sent i livet. Avundsjuk var jag i alla fall på min äldre skolkamrat Bengt Olsson, som i Paris blev elev till Ferdinand Leger. Det lät otroligt. Men sen fick han även självaste Picassos tillåtelse att uppföra hans betongskulptur ”Christina” i vår hemstad.

För mig blev det inte Paris utan Gåsinge-Dillnäs. Där fick min fru och jag nyss berätta om vår bygd vid den konst­rundesamlingsutställning som blivit tradition. Vi påminde då om att självaste Elias Martin stammade från Dillnäs. Vi berättade även om bomfästet i Skeppsta Hyttas galleri. I den bommen hängde vi när vi hängde i på gympan. Nu är bommen borta. Att ribbstolarna bytts mot tavlor kan ingen bomma.

Själv kände jag mig nog lite märkvärdig när jag som värmlänning kom till Gåsingeskogen. Konstnärskolonin vid sjön Racken med Gustav Fjaestad och Christian Erikson var min hembygd. Jag var ledsen på prins Wilhelm, som kraschade Christian Eriksons äktenskap med Jeanne Tramcourt och sen kraschade med henne i Stjärnhov. Även hertiginnan på Elghammar blev vid denna tid enleverad. Men inte av prinsen utav av arkitekten Ivar Tengbom. Men hon överlevde. Jag blev dock glad när jag fick se Gustav Fjaestad på Elghammar. Själv ägde jag förr en Maja Fjaestad. Den råkade jag ge bort. Gud vet vad den var värd. Men det visste säkert mottagaren. I stället köpte jag en broderad kopia av Cederströms ”Grindslanten”. Det var på syföreningsauktion i Solviks skola. I syföreningarna skapades åtskilliga högklassiga textilkonstverk. Många av dem ligger nu gömda och glömda i linne­skåpen. Kvinnor mellan 40 och 75 år, våra främsta kulturbärare, har ofta bytt brodyrnål mot pensel eller drejskiva.

Nyss tog jag en konstrunda i Stockholm. Skulle till National­museum. Hamnade hos Gnesta-Kalle och Stikkan Anderson på Rålambsvägen. Där på Lärarhögskolan gick Stikkan. Och även jag – fast tio år senare. När Stikkan blev hungrig gick han över till Rune och Kerstin och åt prinskorv. Själv diggade jag raggmunk. Raggade dessutom upp en brud på plugget. Min konsthunger stillade jag genom att avnjuta en målning av Albin Amelin på en av skolans innerväggar. Fanns konstverket nu kvar? Målningen ”Byggandet av Västerbron” var hyperhäftig. Men skolan var inte längre öppen för alla. Jag bankade på porten. En amper dam öppnade: ”Vem söks?” ”Amelin. Han hänger på väggen?” ”Nu hänger jag inte med”, sa damen. ”Ska ni in här får ni söka.” ”Det har jag redan gjort. Två gånger! Och båda gångerna kom jag in. Men OK. Jag söker väl igen. Det är ju lärarbrist. Vi ses. Men då får ni lova att Amelin finns kvar.” Då stängdes dörren åter.

Bengt Landin

Av | 2018-09-25T13:14:40+00:00 september 2018|Senaste nytt|

Om författaren:

Lämna en kommentar