Bengt Landin: Lovalovar på rallyvägar

KRÖNIKA ”Vad ska du viga ditt liv åt utan alla bröllop ?” Jag fick frågan efter förra krönikan. ”Gå promenader i skog och mark”, sa jag, utan att avslöja hur det gick när jag sist gick. Turligt nog var jag solokvist. Inte en kotte såg mig. Däremot en rot. Den såg inte jag. Tala om rotblöta. Plötsligt låg jag i en mosse. Snarskank heter det jag råkade ut för i Sörmland. I Värmland krokben. Namnet spelar ingen roll. Jag föll i alla fall pladask – turligt nog i en massa mossa.

Den här gången höll dock hälsenan. Min parad vid fallet påminde om de räddningar jag förr gjorde i fotbollsmålet. Att komma upp tog längre tid. Fallet skedde i början av min vandring. Svampkorgen var alltså tom. Det fortsatte den att vara. När jag åter stod på benen så var det enda jag såg att jag inget såg. Brillorna var väck. Att leta efter glasögon utan glasögon är kass!

Efter denna vurpa var det alltså inte längre svamp jag letade efter –  utan hemvägen. Min mobiltelefon föll med mig. Jag har en Doro, specialdesignad för äldre. Den har knappar som sockerbitar. Och ringsignal som Hesa Fredrik. Men täckning har den inte alltid. I detta ögonblick var den ovanligt otäckt. Min tanke var att ringa hem. Be frugan gå ut på farstukvisten och kula. Med akustisk vägledning skulle jag då kunna hitta hemmet. Eftersom frun är torparunge har hon sen barnsben kunnat lockropa. Verkan av det lockandet fick jag själv tidigt erfara. Nu slog det mig dock att hon nu skulle kula förgäves. Min hörapparat låg nämligen i byrå­lådan. De lockrop hon under de senaste tjugo åren serverat publiken i våra guidespel skulle jag utan min hör­apparat inte kunna uppfatta. Mängder av turister, stockholmare, som knappt sett en levande kossa, har roats av Lovas rop. ”Kooossera kooossera!” Men för mig var det nu alltså kört.

Att jag efter min svamptur ändå lyckades komma hem bevisar dessa rader. Med reservbrillor återfann jag sen platsen för min rotation. Dessutom mina demolerade glasögon. Svampplockningen fick uppskjutas.

Väntade gjorde nämligen nu en buss från Oxelösund. Som jag ovan antytt har min lagvigda hustru under senare år ofta bytt gestalt. Vid Läggesta har resenärer från Storstan närmast chockats när hon som gamla malmvaskerskan Lova baxat sig in i deras buss och tagit befälet över resan.

Första gången hon uppenbarade sig här var vid Svealands­banans invigning 1997. I ett skådespel vi då framförde inför kungen och andra honoratiores presenterade vi den kulturbygd av skogar, sjöar och gruvor som omger vägarna mot Gnesta: Åkers Bergslag. Här har Lovas bussar letat sig fram. Hon har berättat om folket i bygden. Skildrat kolares, gruvarbetares och torpares strävsamma liv. Gett en bild av Laxne som det såg ut på 1940-talet. Och det Gåsinge-Dillnäs som år 1947 hade 1274 mjölkkor. I Blacksta lagård är antalet ”kooossera” nu 168.

Hon har också gästat Glashyttan i gamla Skeppsta skola. Mottagits av Tant Grön, Tant Brun och Tant Gredelin till kaffe­borden vid Solviks skola, där gamle skollärare Ljung gjort entré – i min gestalt. Hur har Lova vågat lura upp dessa maffiga bussar på smala Midnattssolsrallyslingor? Här fick till och med ”Carlsson på Taket” svårt att få vägen att räcka till.

Jo, med Kalkbro i sikte ångar Lova på. På branta väggar i kalkbrottet har nu bergsklättrare klängt och skrotat stenar som hotat orkidéer och besökare. Här ska bli teaterscen! Det är Lova lite tveksam till. Hon vill hellre använda det bergrum i Skottvångs Gruva som skulle kunna rymma Strängnäs domkyrka. Hon sägs redan ha bokat Iron Maiden. Jag tror henne inte! Hon får nog nöja sig med de 31 000 besökare hon redan tagit emot.

Bengt Landin

Av | 2018-11-02T10:42:14+00:00 november 2018|Senaste nytt|

Om författaren:

Lämna en kommentar