Bengt Landin: Guldrök och Gnestagubbar

Inte heller detta år fick Hammarby se röken av fotbolls­guldet. Men det fick jag. På TV. Det hade jag inte tänkt mig. Först trodde jag att röken berodde på min TV-mottagare. Eftersom modellen är en av de första som visade program i färg var inte misstanken orimlig. Men snart förstod jag att rökutvecklingen kom från läktaren på Guldfågeln Arena i Kalmar. Sände Kalmarfansen ut rökridåer för att hindra AIK-målvakten att se bollen? Nej, röken fanns där AIK-fans fanns. Hade jag som målvakt blivit bländad av bengalen hade jag blivit blindgalen. Fast det heter förstås bindgalen. Men ord förändras.

Som ung mentalvårdare fick jag erfara innebörden av det ordet. Men coollugn blev sällan nån efter bältning. Man förstår att det väckts ramaskri mot denna behandling. Drama­skri utstötte nog nyss en målvakt i en engelsk ligamatch. Han glömdes bort när spelet avbröts på grund av dimma. ”Tusan vad vi är överlägsna idag”, skrek han när han till slut hämtades in av sina kamrater. På GDIF:s arena Vängsö­vallen distraherade varken rök eller dimma. Däremot landande flygplan. När de svepte över motståndarnas målbur var det läge för hemmalaget att anfalla. Mången gästande burväktare hade då mer span på flygplan än på fotbollsplan. 

Som värmländsk pojklagsmålvakt upplevde jag en gång att en match bröts av en märklig orsak. Fotbollsplanen låg inträngd mellan gruvhålen på Sveriges rikaste mineralfält, Långban. Redan innan matchen uppmanades man till försiktighet. ”Grabbar, akta er för gruvormar när ni hämtar bollen”. En sak till varskoddes vi om. ”Klockan 17.00 stoppas matchen en stund”. Över planens fåtaliga grästuvor gick nämligen en gångväg. Det var den enda väg en gubbe som bodde på andra sidan planen kunde ta när han skulle hämta mjölken. Och han kom faktiskt med sin mjölkflaska. Otroligt?! Inte alls! Jag minns hur det var på Vängsövallen. I stugan vid planen bodde Kalle i Karlshamn. Han var en hetsig supporter. Vid ett tillfälle gick ett domslut oss rejält emot. Då kokade Kalle över. ”Du är så god och lämnar planen”, sa domaren. ”I helsicke heller, jag bor ju här”, sa Kalle. Och det gjorde han ju.

Däremot bodde inte brassarna på Solbacka vid fotbolls-VM 1958, nåt som jag trott. Men helt ogrundat var inte detta felaktiga minne. Stjärnhovsbor som vet bättre har bekräftat att Solbacka var aktuellt som förläggning för Pelé & co. Affärsmannen ”Oj, oj Göransson”, klassisk efter sitt radioreferat från VM 1950, var faktiskt där och rekade. Hade Göransson sett planen idag är hans omdöme givet: Oj, oj, oj…

När jag så småningom började plugga Gnestas historia lovade jag att sluta skratta åt Långbansgubben med mjölk­flaskan. Tre karlar med rötter i hans gruvsamhälle har nämligen gjort sig högst bemärkta i Gnesta. Nils Ericson var mycket viktig för ortens tillkomst. Det var han som ledde järnvägsbygget. Idag håller inte tågen tiden. Det gjorde Nils Ericson. Trots den hiskliga arbetstakt rallarna tvingades hålla så beundrade de honom: ”Överste Ericson är en faen. Men han är en jävel!” är ett uttryck jag ofta citerat. 1889 kom hans bror till Gnesta med tåget. Då var båda bröderna
döda. Propeller-John for på sin sista färd mot sitt mausoleum
i Filipstad. Vid stoppet på stationen möttes tåget av tidernas största Gnestafolksamling. Där skulle själva Greta Garbo komma att ligga i lä. År 1889 anlände även unge Erik Mattias
Granberg från Långban till Skottvång för att där bli gruvfogde. 1945 stängde han gruvorna för gott. En av hans sista arbetare, Kalle-Pelle, sålde sitt hus och drog till Åkers Styckebruk. Att jag nu bor i huset gör att jag känner extra varmt för denna historiska gruvbygd.  Den känslan går på djupet…

Bengt Landin

Av | 2018-11-27T07:50:30+00:00 november 2018|Senaste nytt|

Om författaren:

Lämna en kommentar