Bengt Landin: En aning spöklikt

KRÖNIKA Nyss tändes ljusen på våra kyrkogårdar. Själv for jag på snabbvisit till min värmländska hembygd för att berätta ljusa minnen. ”Idrottshistorikerna” ställde ut bilder från stadens gångna idrottsliv. Människor som nu är borta blev plötsligt levande för mig. Duktiga ledare betydde mycket för oss unga som levde för idrotten. Det var fint att få berätta om minnen av dessa personligheter.

I boken  ”Åldersupproret” menar Ludvig Rasmusson att vi äldre hellre läser skildringar av verkliga människor än romaner med ”påhittat” innehåll. Instämmer. Hittar jag biografier med anknytning till min hemtrakt – eller till nåt jag själv har kommit i beröring med – är jag såld. Nu berättar Alex Schulman om sin ständigt ilskne morfar Sven Stolpe. Med hans son Staffan var jag skolkamrat när familjen bodde i Värmland. Alex bok sägs vara ”en resa in i släktens mörker”. Då blir jag nyfiken. Oj då! En kärleksaffär mellan Alex mormor Karin och Olof Lagercrantz. Inte undra på att Stolpe och Lagercrantz var fiender. Men oj då! Gertrud Larson var ju barnflicka hos Lagercrantz, när familjen sommarbodde  i Björnlunda. Varför frågade jag inte henne mer om detta? I Björnlunda bodde också ”Ett jävla solsken”, Ester Blenda Nordström. Hon hade tät kontakt med skulptrisen Hjördis Nordin, när den senares man arkitekten Ivar Tengbom förälskade sig i hertiginnan på Elghammar. Nej, nu räcker det med skvaller… 

Men – nu skriver nån på Facebook om Alfhild Agrell. Denna rebell, humorist och berättare bodde tre år i Gnesta! ”Från Grand Hôtel i Caux till två rum och kök i Gnesta” heter ett kapitel i boken om henne. Strömmenbibblan fjärr­lånar den åt mig. Så är jag där och rotar igen! Dramatikern Alfhild umgicks med storheter som Ellen Key och Selma Lagerlöf. Hon kritiserades av Strindbergs antagonist Carl David af Wirsén för en barnbok som inte följde normen.

År 1903 blev vår tant debutant. Vid 55 gav hon ut sin första roman. Men om Gnesta förtäljer inte boken ett dugg. Bara att Alfhild tvingades flytta från 4 r o k med hemhjälp till 2 r o k. Men var bodde hon? Och varför Gnesta? Jo, släkten är värst.

Hennes hette Petrus Agrell, prost i Frustuna. Nu blir det spännande. På en grund vid en grind lite grand utanför Gnesta – i Södertuna Jagbacke – fanns Grindstugan. Där spökade det. Nu blir jag glad. Christina Frohm tipsar om boken ”Spöklikt”. Där får en historia mig att glömma Alfhild. Jag gottar mig åt det som hänt i Grindstugan.

Det spökade så förskräckligt att stugans folk tvingades flytta till Trön nära Mälby. ”Då blev allt stilla i Grindstugan”, enligt ”Spöklikt”. Men vår hembygdsforskare Sive Karlsson har till sin son Bertil överantvardat en annan Grindstugaspökeritradition. Det är här prosten Agrell dyker upp.

Bertil berättar att prostens Frustunaperiod började 1874. En kväll ombeds han att med hjälp av en av Frustunas klokare, klockare Karlsson stävja spökeriotyget i Grindstugan. På natten ser herrarna en hästskjuts med en svartklädd man stanna vid stugan. Agrell talar då allvar med den svarte och denne försvinner i mörkret. Äntligen upphör spökerierna. 

Efter Bertil Karlssons berättelse är Alfhild glömd. Jag drar till Gnesta för att skåda miljön runt Grindstugan. Målet är resterna av vedboden. Spökskildringarna har nämligen en sak gemensamt: ett barn har blivit  begravet under ved­bodens golv. Dess ande förorsakade oron. Med oro hör jag nu själv steg bakom mig. Vänder mig snabbt… någon svartklädd i novemberdiset? Nej, Bertil Karlsson. Ute på uppdrag upptäcker han en människa på platsen han beskrivit. Han blir inte förvånad. Men för mig kändes det faktiskt lite spöklikt.

Bengt Landin

Av | 2018-11-20T08:37:49+00:00 november 2018|Senaste nytt|

Om författaren:

Lämna en kommentar